Idag gjorde vi en utflykt i skogen. Ryggsäcken var packad med fika, vatten och diabetesens nödvändigheter (mätsaker, druvsocker, glucagon-spruta mm). Stella mätte 4,2 på fikapausen och fick därför inget insulin för två smörgåsar och ett halvt äpple. Sträckan vi skulle gå visade sig vara längre än vi utläst vid starten. 40 minuter efter fikat tog vi ett säkerhetstest på Stella. 3,7. Fan. Druvsocker, vatten och halvt äpple ges. Plötsligt upphörde vägvisarna att dyka upp. Barnen började bli trötta i benen. Fikan var uppäten. Stigen vi gick på slutade i ett 20 meters stup. Tog ett djupt andetag och tittade mig omkring. Skogen var enorm. Började bli smått stressad. Såg framför mig hur jag sprang rundor i skogen utan destination med ett barn under var arm. Såg hur jag om två timmar fortfarande inte hittat ut, hur druvsockret tagit slut och hur Stella sjönk ner i medvetslöshet och jag satte Glucagonet på utsidan av hennes lår. Detta kunde gå riktigt illa. Efter 20 minuters fantiserande, letande och tafatta försök att bibehålla lugnet utåt hittade vi ut. Det var fruktansvärt! Kommer ha sjuka fikor med mig i fortsättningen. Alltså. Jag kommer packa för att klara Stella i flera dagar i skogen på framtida skogspromenader.. Mår illa bara jag tänker på vad som kunde hänt idag. Har aldrig varit så underbart att mysa i soffan med mina tjejer som denna eftermiddag <3
