Vi har inte gjort ngt världsdiabetesdags-aktigt mer än att vi haft en riktigt mysig eftermiddag och kväll tillsammans. Stella fick sin favoriträtt - kycklingklubba med ris. Hon käkar som en viking med klubban i näven:) En annan vågar knappt röra den, tycker inte om när man ser att det varit ett djur. Men Stella ter sig obesvärad. Och det gäller det mesta just nu. Förut har jag sett skillnader på våra döttrar; Stella har burit med sig ett mörker och Filippa har varit fri i sinnet som barn bör. Mörkret har inte skuggat henne men poppat upp emellanåt. Jag tycker mig ana att vi är i ett skede av förändringar när det gäller den biten nu. Mörkret håller på att förvandlas till djup. Jag betraktar med beundran hur hon blommar framför mina ögon. Som jag längtat. Vetat att hon varit unikt underbar hela tiden men rädslan för mörkret hon burit har skuggat mitt hopp. Fasat att hon ska dras ner i mörkret nån gång i framtiden. Nu bär hon en styrka. Jag ser charmen igen. Upptäcker humorn. Barnaglimten syns åter. Hon bär på känslan att allt är möjligt. Och det är det.
