Vilken härlig och bekymmersfri tid, tänker jag när jag ser den här bilden. Och det var det ju på sitt sätt. Det var innan vi behövde ta blodtester på Stella varannan timme. Det var innan vi vägde och kalkylerade varenda gram kolhydrat hon stoppade i sig (och spottade ut!). Hon var 18 månader när diagnosen mosade vår lyckliga tillvaro. Upp och ned på alltihop!
Idag är hon 5 år. Vår värld är varken mos eller upp och ned. Det är mer att tänka på - ja. Att ha allt hemma från Apotek som diabetesen kräver. Och att hålla hennes blodsocker hälsosamt och ofarligt. Och att Stella inte blir onödigt belastad fysiskt eller psykiskt. Och att sova med ett öga öppet. Och lite till ;) Men det är en vardag. En stabil och lycklig och hälsosam vardag. Eller, faktiskt, en stabilare och lyckligare och hälsosammare vardag. Vilken paradox... Man ska aldrig underskatta arbetet och den ständiga kampen i diabetesen, absolut inte. Men det finns värre saker, allt är ju relativt. Vissa kanske inte känner så? Vissa kanske inte tycker det just idag? Men just idag kan jag känna så. Och det är en ganska stor känsla, speciellt när jag blickar tillbaka. Som vi vuxit och stärkts. Så mycket mer ödmjuka vi blivit inför livet. Just idag tycker jag det och det känns fint att erkänna det, för er likväl för mig själv. Det är stort hur en mosad tillvaro återuppbyggs och blir starkare än förut. Man har kanske byggt med större vördnad? Man har kanske tänkt till lite? Fattat vad det hela handlar om? Man har fattat hur värdefullt och skört livet faktiskt är. Vad det är värt? Jag tycker att alla vi som lever med diabetes kan klappa oss själva på axeln. Vi har fått en jäkla utmaning. Vi gör alla vårt bästa och vi är värda lite beröm:) framförallt av oss själva. Vi rockar, tycker jag.
