Idag var lilla hjärtat bjuden på kalas. Jag har förstått att vissa "diabetes-barn" inte blir bjudna på kalas och det tycker jag är så himla tråkigt. Varför det? Skulle det vara för jobbigt? Vi har i alla fall tur då, för Stella blir alltid bjuden av sina fina dagis-kompisar. Det gäller kanske att ha lite tur med föräldrarna, men våra är väldigt samarbetsvilliga och öppna för att det ska funka bra för Stella. Stella har ju glutenintolerans också så jag och föräldrarna brukar stämma av på telefon några dagar innan kalaset; vad ska ätas och fikas & ska jag ta med godis till Stellas godis-påse? Det har bara uppskattats att man frågar och skapar möjligheter för att Stella ska få likvärdigt som alla andra. Idag var det tacos först, då berättade jag att de hårda skalen funkar kanon och allt annat med tacos är fritt fram. Till fika var det önskat av födelsegrisen Hedda en prinsesstårta. Jag frågade vilken färg tårtan skulle vara och om det var ok att vi bakade och tog med en bit till Stella. Sagt och gjort blev det bak i morse och Stella var världens lyckligaste :)
Nu fyller man fem år i gänget och då lämnas man ju på kalaset, inga mammor stannar kvar som förut. Det blir ju svårt med Stella med provtagningar och insulin och sötsaker. Jag måste stanna. Man kan ju upplysa värd-mamman/pappan att man gärna stannar och kanske då även passa på att erbjuda sin hjälp. Det är mycket som ska dukas av/på och städas och hållas rätt på på ett kalas så en extra vuxen är oftast varmt välkommet. Hur gör ni på kalas?