Fuck Diabetes-tröja hittar ni här.
Minnena av första året med ett diabetessjukt barn kan jag beskriva med ett enda ord. Jakt. Jag var jagad inom mig att förstå diabetesen och Stellas kropp. Hade orimliga krav på värdena. Jag ser det nu. Ville ju att varje värde skulle vara ett "godkänt" värde. Varje gång mätaren visade ett lågt värde kom fasan och skräcken. Den isande känslan av panik gröpte inom mig. "Tänk om jag hade testat 20 minuter senare? Vad hade hänt då? Shit shit shit! Det kan aldrig gå mer en timme utan att jag testar henne! Dygnet runt! Så måste det vara! Alternativet vågar jag inte tänka på." Stella var bara 1,5 år och jag hade nästan förlorat henne då diagnosen ställdes. Det var nu min plikt att hålla henne vid liv! Och värdena var som ett öppet hav, helt jäkla oregerliga. Visade mätaren istället ett högt värde tog å ngest-monstret mig i besittning. "Åh hur ska jag få ner henne? Fan, hon måste ner. Nuuuuu! Hennes kropp tar skada!! Jävla långsamma skit-insulin!! Direktverkande my ass!! Hennes fina ögon, hennes tår, hennes stackars kropp." Ville ta mig in under huden på henne och handgripligen avlägsna sockret ur hennes små kärl... Maktlös. Helt jäkla maktlös.
Vill dela med mig av ett fel jag minns jag gjorde första tiden pga att jag helt enkelt inte visste bättre. När hon var hög gav jag insulin. En halvtimme senare tog jag test igen för att se om hon hade gått ner. Eftersom det tar 1,5-2 h för insulinet att göra sitt jobb hade hon aldrig gått ner, oftast var hon då ännu högre. Jag gav mer insulin... Det blev då alltid för mycket insulin och några timmar senare blev hon stenlåg istället. Jag skapade en jojo-effekt istället för att ha lite "is i magen" och avvakta. Den enda is i magen jag hade var den isande känslan av skräck. Skräck över att inte hantera situationen. Skräck över att inte vara utbildad läkare, att inte kunna vara den min dotter behövde. Jakten på bra bs påverkade inte bara mig, utan även Stella. Hon visade aldrig tecken på att må dåligt av "dåliga" värden, det gör hon fortfarande inte. Men var tog hennes mamma vägen? Och hade Stella blivit osynlig? Önskar jag hade gjort det annorlunda, att jag hade varit närvarande för Stella i allt detta. Jag gjorde mitt bästa. Helt klart, det vet jag. Det enda jag kan göra åt det är att vara där nu. Tillåta mig att se henne så mycket som möjligt. Inte låta diabetes ta plats eller styra. Tillåta det att inte vara perfekt. Inget är det. Ingen är det. Man missar så mycket när man försöker uppnå det ouppnåeliga, helt i onödan. Jag säger inte att man ska godta en massa dåliga värden, jag säger jag tycker inte att det får ta över. Det finns en människa i den kroppen. En människa som om några år ska ärva hela ansvaret.
