Resa till solen. Det är vår stora energi-boost.
Jag har alltid försökt tänka på att vara positiv i mitt tänkande och skrivande när det gäller denna sjukdom, framförallt här på bloggen. Man ska däremot inte förminska det faktum att det är en ständigt livshotande sjukdom. Den norska forskaren och psykologen Jon Haug gjorde en avhandling ”Diabetes i kropp och sinn” 2010. Han säger att ”Kropp och själ inte går att skilja åt vid kroniska sjukdomar. Med diabetes behöver du veta hur ditt insulinbehov påverkas av mat, fysisk aktivitet och känslor. Att hela tiden ha uppmärksamhet på förändringar i blodsockret är energikrävande, så på det viset utsätter du dig för kognitivt slitage varje dag. Slitaget märks kanske inte på en gång med efter runt 25 år känner de flesta av följderna.” Kropp och själ. Det är just det. Det är två viktiga delar att ha med i bilden. Det ena är diabetesen och det andra är tankarna och känslorna. Det går ju hand i hand och borde göra så även i utbildningen och behandlingen med diabetesteamen. Doser och värden är bara halva kakan, kraften som liggen bakom behandlingen bör tas mycket väl omhand <3 För er som inte vet eller glömt det; diabetesteamen har en kurator man kan prata med. Ibland behöver man hjälp att se saker ur ett annat perspektiv eller få tid och plats att tänka efter och känna efter.
Alla olika fantastiska hjälpmedel som finns i Sverige idag ger möjlighet att ”skräddarsy” behandlingen lite mer och få en bättre sådan än för bara några år sedan. Men som med allt finns en baksida. Det kan man se nu när hjälpmedlen funnits på marknaden ett tag. Stressen och belastningen kan öka med all information som ständigt finns tillgänglig nu. Förut var det ett test innan maten och 5,0 var ett bra värde, punkt. Man tog sitt insulin och tänkte inte mer på det förrän det var dags för nästa måltid. I stora drag. Nu kan man få veta att det är 5,0 och två pilar ner. Vad har hon i kapillärt värde? Var kommer störtdykningen landa? Går det att bromsa? Hur många dextrosol? Hur ska vi tänka kring måltidsdosen? Ökad stress? Jag älskar teknik och hjälpmedel men det är självklart en ökad stress av sådan information. Samtidigt slipper man stressen att 10 gånger per timme undra hur blodsockret ligger. Är det på väg upp eller ner? Skönt också att slippa ställa klockan på 01:00 och 03:00 och 05:00 för att ta test. Vi går fortfarande upp på natten men bara om hon går under 4 eller över 12.
Detta med stress och förhållningssätt är något man börjar bli alltmer medveten om både som patient, förälder och inom vården. Hjälpmedlen har dels avlastat, gett bättre livskvalitet men som sagt också ökat stressen. Kanske har det fört det goda med sig att vi fått upp ögonen för den psykiska belastning som hela tiden funnits där, men nu blivit tydligare. Detta kan leda till stora framgångar i livskvalitet för diabetiker och för föräldrar till barn med diabetes. Lika viktigt som det är att lära sig behandla sitt blodsocker, planera sina måltider, sin fysiska aktivitet - ja att strukturera om hela livet för att att hålla blodsockret så bra som möjligt. Lika viktigt är det att medvetandegöra hur man mår med denna extra belastning. Precis som du planerar tid för att se över medicinskåpet kan man planera tid för inre välmående. Att hitta rätt i förhållningssätt, krav, stress och belastning kan vara en sak att ventilera med kuratorn som exempel. Eller vad har jag för nya förutsättningar nu? Hur planerar jag utifrån dem? Hur balanserar jag upp belastningen och stressen? Kanske genom återhämtning? Vad för återhämtning? Kanske genom mer plats för eftertanke? Var får jag ro för eftertanke? Att behöva nya verktyg när livet förändras så betydligt är inte konstigt alls.
Jag blir ledsen av tanken att Stella inte få skulle känna möjlighet till att leva det liv hon vill pga allt diabetes kräver. Jag vill kunna guida henne att möta livet som det är och anpassa sig efter förutsättningarna utan att för den sakens skull känna sig styrd. Ju fler verktyg vi kan få desto bättre förutsättningar får hon att älska sitt liv och sig själv precis som hon är.
Alla olika fantastiska hjälpmedel som finns i Sverige idag ger möjlighet att ”skräddarsy” behandlingen lite mer och få en bättre sådan än för bara några år sedan. Men som med allt finns en baksida. Det kan man se nu när hjälpmedlen funnits på marknaden ett tag. Stressen och belastningen kan öka med all information som ständigt finns tillgänglig nu. Förut var det ett test innan maten och 5,0 var ett bra värde, punkt. Man tog sitt insulin och tänkte inte mer på det förrän det var dags för nästa måltid. I stora drag. Nu kan man få veta att det är 5,0 och två pilar ner. Vad har hon i kapillärt värde? Var kommer störtdykningen landa? Går det att bromsa? Hur många dextrosol? Hur ska vi tänka kring måltidsdosen? Ökad stress? Jag älskar teknik och hjälpmedel men det är självklart en ökad stress av sådan information. Samtidigt slipper man stressen att 10 gånger per timme undra hur blodsockret ligger. Är det på väg upp eller ner? Skönt också att slippa ställa klockan på 01:00 och 03:00 och 05:00 för att ta test. Vi går fortfarande upp på natten men bara om hon går under 4 eller över 12.
Detta med stress och förhållningssätt är något man börjar bli alltmer medveten om både som patient, förälder och inom vården. Hjälpmedlen har dels avlastat, gett bättre livskvalitet men som sagt också ökat stressen. Kanske har det fört det goda med sig att vi fått upp ögonen för den psykiska belastning som hela tiden funnits där, men nu blivit tydligare. Detta kan leda till stora framgångar i livskvalitet för diabetiker och för föräldrar till barn med diabetes. Lika viktigt som det är att lära sig behandla sitt blodsocker, planera sina måltider, sin fysiska aktivitet - ja att strukturera om hela livet för att att hålla blodsockret så bra som möjligt. Lika viktigt är det att medvetandegöra hur man mår med denna extra belastning. Precis som du planerar tid för att se över medicinskåpet kan man planera tid för inre välmående. Att hitta rätt i förhållningssätt, krav, stress och belastning kan vara en sak att ventilera med kuratorn som exempel. Eller vad har jag för nya förutsättningar nu? Hur planerar jag utifrån dem? Hur balanserar jag upp belastningen och stressen? Kanske genom återhämtning? Vad för återhämtning? Kanske genom mer plats för eftertanke? Var får jag ro för eftertanke? Att behöva nya verktyg när livet förändras så betydligt är inte konstigt alls.
Jag blir ledsen av tanken att Stella inte få skulle känna möjlighet till att leva det liv hon vill pga allt diabetes kräver. Jag vill kunna guida henne att möta livet som det är och anpassa sig efter förutsättningarna utan att för den sakens skull känna sig styrd. Ju fler verktyg vi kan få desto bättre förutsättningar får hon att älska sitt liv och sig själv precis som hon är.
