I morse blev det ambulans till sjukan. Det blir sällan långtråkigt med diabetes... Stella var hungrig i morse och beställde fyra mackor. Hon fick insulin som vanligt och började äta. Efter en macka är hon "mätt". Detta händer liksom inte. Klockan var sju på morgonen och jag skulle precis åka till jobbet. Vi trugade och provade men det var tvästopp. Stella ville inte äta. Trodde först att hon försökte lura till sig något godare men såg sedan på henne att något inte stod rätt till. 30 minuter sedan bolus. Tittar på CGM:en 4,8 och pil snett ned. Tar blodsockertest; 3,8. "Om en halvtimme kommer kulmen av insulindosen", tänkte jag. "Den kommer jag aldrig kunna mota om hon inget äter." Sänkte basalen med -80% i 1h. Förklarade för henne att hon behöver ha i sig lite druvsocker nu. Kände lite panik. Såg att Stella såg det. Kontrollerade att glucagonsprutan låg i mätväskan. Tror ni den gjorde det? Den finns alltid i hennes mätväska. På de 4,5 år Stella haft diabetes har jag aldrig funderat på att använda den och så idag när jag vill försäkra mig om backupen i värsta scenariot så ligger den inte där. Fan. 112. Ambulans in. 3,4 nu. Pil ned. 38,4 graders feber. Sänkte basalen med -30% i en timme. Vågade inte strypa mer i basalen pga risken för ketoner. Hon får ketoner så äckligt snabbt. En dextrosol fick hon i sig i ambulansen. Framme på sjukhuset låg hon stadigt runt 6 mmol. Helt overkligt att hon inte blev lägre. Kan det ha varit stresspåslaget? Fast då borde hon väl haft höga värden senare, och jättehög har hon inte varit. Ibland fattar man ingenting. På sjukhuset drack hon en saft och var pigg. Vi åkte hem och trollade i henne 2 vita rostmackor med Nutella. Gav en tredjedel av dosen och det landade perfekt. Vad händer? Magsjuka på gång? Vi avvaktar och ser. Är försiktiga med insulindoserna, äter lite + ofta och Stella får stanna hemma från skolan imorgon också.

Lillasyster Filippa ger oss så mycket. Ikväll bjöd hon oss på detta djupa budskap:
"När man inte minns sig själv ska man titta på något vackert."
Barnen har svaren <3

Här är en glad förskoleklassare som precis tappat (läs: slitit ut) sin ena framtid =)
För drygt två månader sedan gjorde jag ett inlägg för att ni skulle kunna följa Stellas skolstart! Klicka här för att komma till det. Där lovade jag att dela med mig av hur jag förmedlade det som var viktigast för oss inför Stellas skolstart. Som tur var skrev jag ner några ord innan mötet för att vara riktigt säker på att verkligen få med vad jag ville. Inledningsvis berättade jag lite om vilka blodsockervärden som var bra att ligga kring samt vad som höjer och sänker blodsockret. Jag berättade om hur hon får sitt insulin; vad "basalen" är, hur en "bolus-dos" verkar och hur man genom en knapptryckning kan bromsa och gasa i basalen vid behov. Basic grejer med andra ord. Delen om vad som händer i kroppen överlät jag till expertisen dvs diabetessköterskan Malin. Här följer den lite djupare biten:

Vad är viktigt för Stella?
Stella fick diabetes när hon var 1,5 år gammal. Hon hölls fast och blev stucken i. Hon grät och skrek men hade inga ord att förmedla sina känslor med. Hon bär på en historia som inte alla barn bär på. Hon bär på ett ansvar, en sjukdom, en tung ryggsäck som inte alla barn bär på. Hon kommer alltid att göra det. Diabetes får hon aldrig semester från. Hon är dock inte behjälpt av att det "ojas" kring henne. Stella ska inte curlas eller få special treatment. Men ibland så kanske hon behöver lite mer än de andra barnen. Förutom praktisk hjälp med sin diabetes behöver hon kanske lite mer stöd, förståelse, avlastning. Hon har trots allt mer "på sitt bord" än de flesta. Hur jobbigt vi i hennes omgivning än tycker att det är ibland så är vår åsikt att hon  alltid ska beskyddas från dessa känslor. Hon ska aldrig känna att hon är till besvär. Ibland kommer hon att tycka det är jobbigt. Då lyssnar vi. Försöker förstå. Frågar. Hjälper henne att åka genom sina känslor istället för att trycka undan dem. Hon ÄR inte sin diabetes, hon är ett barn som råkade få diabetes.

Stella ser igenom er!
Märker hon om någon inte vet, är orolig eller inte ha koll? JA! Denna tjejens känselspröt är ute och väl utvecklade. Känner Stella att "diabetesansvarig" inte har stenkoll blir hon såklart orolig och rädd. Hon ska inte behöva bära på det också. Försäkra henne om att ni ringer och frågar oss om ni är osäkra så kan hon slappna av.

Stort ansvar!
Vi arbetar för att Stella ska ha god kunskap och förståelse om och för sin sjukdom. Här blir vi - familjen och skolan - hennes främsta förebilder. Vi sätter ribban! Jag är väldigt mån om Stellas fysiska hälsa såväl som hennes psykiska. En välinställd diabetes och ljus framtid förutsätter bådadera. En välinställd diabetes kräver engagemang, insikt, kunskap och intresse. En välinställd diabetes innebär: ingen blindhet, ingen amputation, ingen dialys osv. Tillsammans har vi en viktig uppgift.

Det var kort och gott vad jag sa på mötet. Utöver detta var det mer praktiska bitar om hur vi räknar kolhydrater, när vi tar blodsockertester och hur dessa tolkas. När det kom till tekniken i Dexcom och Omnipod beslöt vi att jag skulle finnas på skolan hela första veckan som support. Mycket tid spenderas i skolan och där vill ju alla känna sig trygga och må bra; personal som barn som förälder. Man vill att värdena ska ligga fint och att Stella ska må bra i sig själv och med sin diabetes. Grunden är kunskap. Förutsättningarna är upp till oss att skapa.