Förra helgen sov Stella hos sin mormor. Hon var, som en liten fågelunge, ivrig att flyga från boet. Tre saker insåg jag den helgen. 1: jag tänker inte att vi har ett sjukt barn. Det är liksom vår vardag, punkt. Men när jag var själv med bara Filippa kände jag skillnaden. Stella har verkligen en sjukdom som kräver mycket, av henne som barn och av oss som hennes föräldrar. När Filippa somnat på kvällen var jag liksom "fri". När Stella är hemma har man koll på klockan, värden, har förberedande tankar i bakhuvudet och man slappnar liksom aldrig av helt och hållet. Tänk att hon aldrig får vara så fri... Så himla ledsamt. 2. "Semestern" från diabetesen blev på ett sätt lite onödig för mig. Skönt att slippa ett par dagar men desto tyngre att ta sig an den igen. Utan pausen hade jag ju sluppit fundera på hur stor skillnad det faktiskt är att leva med diabetes och inte. Då hade jag heller inte reflekterat över det som tyngande utan sett det som en självklar del i vårt liv. Alltså, onödig var den inte, insikten var onödig:) Är väldigt glad och tacksam att vi har familj som gärna passar barn med eller utan diabetes!! 2. Avbrottet från det vanliga livet hemma var frihetsgivande även om hon inte slapp testerna och allt det andra. Man märkte tydligt att hon hade bar på känslan "allt är möjligt". Hon hade varit ute på äventyr och det bygger ju upp! Härligt :)

Kom på ett nytt recept ikväll:D Plättar utan kolhydrater! Inget gluten eller mjölk har de heller:)

4 stycken plättar:

2 ägg

1 dl mandelmjöl (5,4 g kolhydrater/100g)

1,5 dl mandelmjölk (3 g kolhydrater/100ml)

1 krm vaniljpulver

På nyheterna precis. Ny forskning visar att diabetes-patienter som sköter sitt blodsocker ändå har dubblerad risk att dö i förtid. Diabetiker som inte ligger bra i sina värden löper tio gånger större risk. Detta har man inte trott tidigare. Läkaren i intervjun nämner att en anledning kan vara de stora skillnaderna i blodsocker. Regelbunden motion påverkar troligtvis också positivt. Konstigt annars kanske:) Detta tolkar jag som att det är viktigare än jag tidigare uppfattat att hålla sockret jämnt med hjälp av långsamma kolhydrater. En tankeställare, absolut. Man blir ju ledsen av att höra det, men det blir inte bättre av att deppa över det. Bara att step it up! Man KAN ju påverka - DET är ju lite positivt i alla fall. Lite mer eftertänksamhet blir det framöver vad gäller menyerna. Råris, potatis, fiberrikt. Godis/glass i samband med kolhydratfrimat. Det har mer varit ett mål i mitt huvud, men nu kommer det att bli lite regel på den biten. Lite godis direkt efter lunchen framför en mysig film och sen ut och busa med hunden vid havet? Blir bra detta, gäller bara att tänka till lite och det gör man ju gärna.

Vilken härlig och bekymmersfri tid, tänker jag när jag ser den här bilden. Och det var det ju på sitt sätt. Det var innan vi behövde ta blodtester på Stella varannan timme. Det var innan vi vägde och kalkylerade varenda gram kolhydrat hon stoppade i sig (och spottade ut!). Hon var 18 månader när diagnosen mosade vår lyckliga tillvaro. Upp och ned på alltihop!

Idag är hon 5 år. Vår värld är varken mos eller upp och ned. Det är mer att tänka på - ja. Att ha allt hemma från Apotek som diabetesen kräver. Och att hålla hennes blodsocker hälsosamt och ofarligt. Och att Stella inte blir onödigt belastad fysiskt eller psykiskt. Och att sova med ett öga öppet. Och lite till ;) Men det är en vardag. En stabil och lycklig och hälsosam vardag. Eller, faktiskt, en stabilare och lyckligare och hälsosammare vardag. Vilken paradox... Man ska aldrig underskatta arbetet och den ständiga kampen i diabetesen, absolut inte. Men det finns värre saker, allt är ju relativt. Vissa kanske inte känner så? Vissa kanske inte tycker det just idag? Men just idag kan jag känna så. Och det är en ganska stor känsla, speciellt när jag blickar tillbaka. Som vi vuxit och stärkts. Så mycket mer ödmjuka vi blivit inför livet. Just idag tycker jag det och det känns fint att erkänna det, för er likväl för mig själv. Det är stort hur en mosad tillvaro återuppbyggs och blir starkare än förut. Man har kanske byggt med större vördnad? Man har kanske tänkt till lite? Fattat vad det hela handlar om? Man har fattat hur värdefullt och skört livet faktiskt är. Vad det är värt? Jag tycker att alla vi som lever med diabetes kan klappa oss själva på axeln. Vi har fått en jäkla utmaning. Vi gör alla vårt bästa och vi är värda lite beröm:) framförallt av oss själva. Vi rockar, tycker jag.

Vi har inte gjort ngt världsdiabetesdags-aktigt mer än att vi haft en riktigt mysig eftermiddag och kväll tillsammans. Stella fick sin favoriträtt - kycklingklubba med ris. Hon käkar som en viking med klubban i näven:) En annan vågar knappt röra den, tycker inte om när man ser att det varit ett djur. Men Stella ter sig obesvärad. Och det gäller det mesta just nu. Förut har jag sett skillnader på våra döttrar; Stella har burit med sig ett mörker och Filippa har varit fri i sinnet som barn bör. Mörkret har inte skuggat henne men poppat upp emellanåt. Jag tycker mig ana att vi är i ett skede av förändringar när det gäller den biten nu. Mörkret håller på att förvandlas till djup. Jag betraktar med beundran hur hon blommar framför mina ögon. Som jag längtat. Vetat att hon varit unikt underbar hela tiden men rädslan för mörkret hon burit har skuggat mitt hopp. Fasat att hon ska dras ner i mörkret nån gång i framtiden. Nu bär hon en styrka. Jag ser charmen igen. Upptäcker humorn. Barnaglimten syns åter. Hon bär på känslan att allt är möjligt. Och det är det.

När man mår dåligt av kasst värde är det gott för själen att krama en bästis.

Hon var hög inatt, troligen pga pepparkaksbak tidigare ikväll (kan vara bättre att schemalägga sånt tidigare på dagen...). Vaknade och var riktigt tvär. Svårt att veta hur man ska tackla sådana lägen. Allt är ju skit just då... Säger bara att jag förstår att hon är arg, att det är ok. 20 min efter korrektur lättade det. Blev lite pratig och Stellig igen. Då ville hon ha Kex nära och bara gosa. Är så glad att vi har hunden, oavsett om han blir tillförlitlig diabeteshund eller ej. Han har redan världens viktigaste jobb ändå. Han är vår healer. Nu sussar de sött. Åh, det ska jag med. I två timmar, sen är det test-dags igen. Klockan är ställd på 02:30...

Imorgon på Nyhetsmorgon på tv 4 ska de prata om diabetes typ 1 och baka utan socker. Spännande:)

Jihde fick själv diabetes för ett tag sen väl?

Såhär brukar Stella se ut när man kan se på henne att hon är låg. Det är 50/50 att det märks. Hon kan se ut och agera precis som vanligt men hon kan också ha detta uttrycket. Lite större ögon och se lite "kall" ut. Höga värden ger ett plufsigare, varmare och ibland besvärat uttryck.

Ser ni symptom på låga eller höga värden?

Är såååå lycklig över "Gott utan socker" som jag beställt! Den innehåller goda recept utan socker. Istället använder man till exempel agavesirap och kokossocker. Åh, här ska det bakas!

Stella och hennes blivande diabeteshund Kex. Det är en stor fördel att de båda har ett starkt band sinsemellan. Tycker verkligen att den som klaffar bäst med Kex är Stella och det är ju bara tur:) kemi kan inte tvingas fram...