När vågar man börja släppa lite på ansvaret till Stella själv? Stella går i 1:an och såklart vore det bra om hon så smått började se vinning i lite eget ansvar. Samtidigt kan ju diabetes snabbt bli livsfarligt och är det då lämpligt eller realistiskt att en 7-årig Stella ska bära ett sådant ansvar? När hon började på dagis och vi för första gången skulle låta någon annan ta över tyckte jag det var omöjligt svårt. Personalen på dagis skötte allt superbra, men som förälder oroar man sig ju alltid för sina barn och med diabetes med i bilden blir den oron på en annan nivå. När Stella började i skolan var man lite van vid att någon annan hade koll men det vill ändå till att den vuxna som har ansvaret verkligen tar till sig uppgiften för att det ska bli bra. Och det har man verkligen gjort - de gör ett otroligt arbete med diabetesen på skolan. Är obeskrivligt tacksam för det.
En naturlig ingång i ansvaret vore bra, frågan är bara när. Och hur... När tror jag kan vara lite dagsform så lagom med en timme eller två och med telefonkontakt med mamma eller pappa. Hur? Hon har ju Omnipod insulinpump och Dexcom kontinuerlig blodsockermätare samt en mobiltelefon med FaceTime så det borde gå. Bättre förutsättningar behandlingsmässigt finns inte.
Det finns en eftermiddagsaktivitet som Stella är väldigt ledsen över att inte kunna delta i. Det är som en pyseelgrupp och nästan alla hennes kompisar går där. Den är ledd av vuxna såklart men inge diabetesansvarig vuxen. Kanske kan detta vara ett tillfälle där Stella av egen vilja kan växa med ansvaret och axla det ett par timmar. Ska undersöka om man kan testa detta...

Andra dagen i lillebrors liv sov han mest hela tiden.
Han var helt slut efter att ha:
1. Fötts.
2. Knappt sovit i hela sitt liv.
Så jag tyckte väl inte det var så konstigt egentligen. Funderade på om jag skulle väcka honom för att mata. Gjorde det vid ett par tillfällen men det blev inte mycket ätet. Han var sååå trött. På kvällen började oron smyga sig på. Tänk om något är tokigt? De gånger han kräkts tyckte jag det påminde om Stellas kräkningar strax innan vi fick hennes diabetes-diagnos. Jag vet ju att även nyfödda drabbas. Medan jag satt och funderade på detta med Willem i famnen kom min man och sa:
"Jag vill inte göra dig orolig, men har du märkt att Willem doftar aceton?"
Oron bekräftades därmed och vi famlade fram Stellas mätsaker. Vi var ju tvungna att veta. Vi ville inte veta det vi trodde oss veta. Med en liten, liten bloddroppe började mätaren att ticka. Kunde inte andas. Snälla, det får inte vara så... Inte bara två dagar gammal och diabetes... Mätaren visade 2,6. Oj. Det var jag inte beredd på. Vi drog båda en lättnadens suck. Men 2,6? Det kändes ju inte alls bra det heller... Tvingade honom till mat hela kvällen och natten.
Dagen därpå var det dags för återbesök på BB. Jag berättade om värdet och hon sa då att det var deras gränsvärde för att tillsätta sockerlösning på neonatalen. Om bebisar inte äter på för många timmar så sjunker lätt blodsockret, de blir trötta och tappar kraften att äta. What??! Alltså, detta är mitt tredje barn och såklart vet jag att bebisar brukar äta var tredje timma. Men med flickorna har jag matat när de bett om det - "fri amning". Aldrig att jag ställde klockan för att mata. Denna lille bebis krävde uppenbarligen det så så fick det bli. Värdena vi tagit efter detta har legat mellan 4-5.
​
Tänk om vi inte tagit värdet på honom den kvällen? Vad hade hänt då? Vågar inte ens tänka på det. Så obehagligt...

Det har varit tyst på bloggen ett tag. Till förmån för baby-skrik här hemma <3
Den 19 augusti föddes en lillebror, Willem heter han <3
Alla mår bra och Stella och Filippa är väldigt förälskade i sin nya familjemedlem :)