Jag vill uppmärksamma Johnny Ludvigssons kloka ord senast i Barndiabetesfondens tidning Sticket. Varje dag får två nya barn diagnosen diabetes typ 1. Det gör mig så ont. Varje dag ställs två små barn inför ett öde de aldrig kunnat föreställa sig. De borde inte behöva föreställa sig det heller!! Det finns så mycket att forska på för att hitta botemedel, vaccin och bättre hjälpmedel. Men det saknas pengar. Enligt FRIIs Statistik 2013 är det stora skillnader på forskningsmedel: Barncancerfonden 226 miljoner, Sjöräddningssällskapet 149 miljoner och barndiabetesfonden 8 miljoner. Johnny skriver att om alla som har diabetes i familjen skänker 100 kronor så blir det 100 miljoner till barndiabetesfonden!! Om alla som inte har diabetes i familjen skänker 10 spänn blir det 90 miljoner till!! Diabetes är en livsfarlig sjukdom och det är många barn som kämpar med blodsockertester, sprutor och oro ständigt varje dag och varje natt.  Vill du hjälpa dem? 

Johnny nämner bland annat i artikeln ovan att 40 % av föräldrar som har barn med diabetes har symptom som uppfyller kriterierna för "utbrändhet". I vår familj stämmer detta dessvärre. Det är ofta den ena föräldern som bär ansvaret och det utgör ju närmare hälften av alla föräldrar. 
Stella fick diagnosen den 27 april 2011. Vi åkte till sjukhuset i tyska staden Flensburg denna dag. Vi hade bokat tid hos den aktade chefsbarnläkaren Dr. Michael Dördelmann i tron om att hon hade celiaki som jag och att han inte skulle göra någon större affär av att testa henne för det om vi så önskade. Han tog testet och några till.
Hon hade druckit mycket och kissat igenom blöjan den senaste tiden. Vi trodde att hon älskade sin vattenflaska och började bli för stor för blöja. Men hennes kropp försökte febrilt kissa ut så mycket socker från systemet som möjligt. Hon hade mindre ork än de andra barnen. Hon ville så gärna hoppa studsmatta den morgonen innan mötet med Dr Dördelmann minns jag. Hon var 1,5 år gammal. Pekandes på studsmattan lyftes hon upp av sin pappa som studsade med henne i sin famn. Han fick liksom hoppa ÅT henne. Efter denna dagen skulle ingenting bli sig likt. Vi skulle aldrig mer lägga henne i sin säng och låta henne sova natten igenom. Vi skulle aldrig mer ge henne någonting att äta utan att räkna formler i huvudet för kolhydratkvoter. Vi skulle bli läkare. Diabetesspecialister. På en dag. Det var överväldigande. Vi ville hem till Sverige så fort vi fick beskedet att Stella var sjuk. Vi förstod inte vad det var för sjukdom eller vad de tyska läkarna pratade om. Slangar överallt. Trygghet ingenstans. "Ni ska vara glada att hon överlevde" var det någon sköterska som sa. "Ni kan inte lämna sjukhuset på minst ett par veckor". Fy fan. Vågen som kom över mig. Minns det som igår. Svimmade den kvällen. Gravid i femte månaden var blödningar ingen trevlig överraskning. Insikten om dödlighet gjorde att jag fattade ett beslut att stänga av alla känslor tills lillasyster kommit ut. Det var liksom inte värt risken. Två månader senare flyttade vi från Flensburg till Hamburg. En månad efter det kom lillasyster. Varje natt testade jag Stella en gång i timmen. Livrädd att försova mig. Livrädd för bilderna som planterats på min näthinna hur hon skulle se ut när jag hittade henne död i spjälsängen. Död för att jag försov mig och SOVIT istället för att rädda henne från sitt dödligt låga blodsocker. Det där med att koppla på känslorna igen efter lillasyster kommit... Ja, det blev inte så mycket med det. De känslorna låg omsorgsfullt undanbäddade och även om stor lycka infann sig vid lilla Filippas ankomst så fanns det helt enkelt varken tid eller plats för mer. Livet i Tyskland erbjöd ingen större social verksamhet, så det som eventuellt hade bearbetats med vänners samtal uteblev med känslorna. I nästkommande sju månader bestod nätterna av  amning och analyserande av blodsockertester och dagarna efter diabetesens årsdag kraschade jag. Rakt in i ett svart hål. Min själ hade blivit till skör aska och ingenting kunde bygga någonting av den. Jag visste inte längre någonting om mig själv eller vem jag var. Inga tankar kändes som mina och inga känslor fanns. Resan tillbaka var lång och krampaktig. Stress och sömnbrist är fortfarande något som kan göra mig tillfälligt svag. Men den respekt jag har för mig själv nu gör att jag vet vart gränsen går. Idag har jag utforskat mig själv inifrån och ut.  Jag känner mig genomtänkt. Ren och stark.

Det är ju bara att applådera sig själv, ta några glädjeskutt och bara älska det!! Nästan ett helt dygn har Stella legat mellan strecken. Inte under 4 och inte över 10 i blodsocker. Sånt gör mig så himla glad. Barnsligt lättsamt superglad!! Detta dygn innehöll dessutom både lördagsgodis och sockervadd. Tänk som man ibland gör allt rätt och ändå blir det så fel värden. Ibland gör man allt fel och det blir helt rätt. Outgrundliga sjukdom. Vi gör allt vi kan för att passa dina nycker men in my mind sparkar jag dig liggandes. Skithårt. 

Så kan det gå när man kombinerar korrektur och motion... I verkligheten var hon aldrig under 3,6 men tack vare Dexcom tog vi test. Tur:)

Så himla fint engagemang från Moas pappa Daniel Dahlqvist! Som pappa till en tjej med diabetes typ 1 har han tagit initiativet till att göra en gala där alla pengar som samlas in går oavkortat till forskning kring diabetes typ 1. Vilken hjälte:)

Vi har blivit erbjudna att testa MODZ! En spännande blodsockermätare som automatiskt skickar varje mätresultat till valfri mobil. Det finns också en service där all information trådlöst sparas på internet. Mer info om användandet kommer när vi testat den lite :)

Tack MODZ för detta spännande erbjudande:)