Men man oroar sig såklart. Man tänker "Shit."... "Hon är stark, grym och obesvärad nu. Det som hänt hittills har tursamt nog stärkt henne. Vilken omvandlingsförmåga som finns i den själen där. Skit kommer till henne och hon klättrar upp på skithögen och blir två dec högre." Man undrar om det alltid kommer vara så. Om hon har en positiv väg utstakad i sitt öde, om man nu tror på ödet. Vi jobbar mycket med att påverka den vägen så att den ska vara lycklig. Med lycka i sinnet orkar man ju mer, blir inte tyngd lika lätt. Men vad fan vet jag? Jag har inte diabetes. Jag kan bara gissa vad som blir beroende av vad vi gör och säger idag. Mer kan man inte göra. Mer kan man inte göra. Vilken skitmening. Det är som läkarna säger: "Blodsockret KAN inte alltid ligga mellan 4-8. Man får göra sitt bästa med inställningar, kost och motion. Mer kan man inte göra." Men Stella då? Man kan alltid göra mer för Stella. Stella är värd mer, hon är värd bättre.
Brukar inte "spy" om diabetes, för det gör INGENTING bättre. Men blir förbannat trött på alla som tror att det är så lätt, det är hanterligt. Ni ska veta hur mycket jobb som ligger bakom det som ser så lätt ut. Det är så taskigt. Denna lilla tjej. 1,5 år var hon. Kunde inte prata. Orkade knappt skratta längre. Vad var fel? Åker till doktorn, hennes liv förändras omedelbart. Rädda ögon i läkarnas skärrade ansikten. Skrik och hårda händer håller ner henne för de måste sticka henne, ett dropp på varje hand. 1,5 år var hon då. Hon fick ögonkontakt med pappa och skrek för sitt liv att han skulle rädda henne. Men han stod bara där. Stod och höll sig för huvudet. Ville spricka. Ville ändra på allt. Ville ta henne i famnen och springa och köpa glass. Kittla henne och säga att det bara var en mardröm. Men det var ingen mardröm. Det var början på något som kommer vara med henne resten av hennes liv. Vad hade hon gjort? Ätit för mycket broccoli? Spelat för mycket boll? Snälla ni som blandar ihop typ 1 och typ 2, sluta med det. Men vi kunde inte väcka henne ur hennes mardröm. Vi kunde bara stå och se på. Denna lilla tjej. Allt ska hon få. Allt vackert som kan göra henne starkare och lyckligare. Allt ska vi göra för att hon ska vara trygg och ha ork att bära det ständiga ansvaret över sin egen överlevnad och sin egen hälsa, nutida och framtida. När hon inte orkar ska vi bära henne, högt och lågt. Alltid.
Läste Diabetesmannens blogginlägg tidigare ikväll. Han skrev om en tjej som hette Caroline. Hon dog av höga blodsockervärden. På mindre än ett dygn utvecklades syraförgiftningen som tog ner henne i koma och fick cirkulationen att kollapsa. Så snabbt går det. Det är vad som händer om någon med diabetes typ 1 inte får insulin via spruta eller inslulinpump. Jag ville kräkas när jag läste mammans brev. Varje tolkning av blodsockervärdena är livsviktig. Att ta ketontest vid höga värden är livsviktigt. Varje insulindos är livsviktig. Diabetes är inte "bara". "Bara" ta sprutorna. På en vecka är Stellas TOTALA insulinbehov mindre än EN TESKED. Totalt. Varje vecka doseras denna teskeds-stora insulinmängd ut varje timme från hennes insulinpump. Varje gång vi äter ger vi kommando till insulinpumpen att ge henne lite lite lite extra insulin. Blir det lite lite lite för mycket eller lite lite lite för lite insulin får det stora konsekvenser och kan bli direkt livshotande. Varje gång. Varje dag. För alltid. Fy fan. Fy fan för "bara" diabetes.