På armen sitter Stellas Omnipod. Se film om Omnipoden här. Den ger Stella insulin precis som en vanlig insulinpump, med basal och vid måltider. Vid måltiderna doserar vi bolus via förinställda doser. Man kan själv välja vilken metod som passar bäst. Vi har valt att skriva in hur många gram kolhydrater hon äter och då ger pumpen ett bolus-förslag. Man kan också lägga in måltidsdoser som heter t.ex. "Frukost" eller "Fika dagis". Man kan också ha olika basal-program; t.ex. kan man välja att ha ett för varje dag i veckan, vilket är bra om man har träningar eller dylikt. Annars kan man, som vi, ha ett för dagis-dagar och ett för helg.
När man satt en "pod" på armen så förses Stella med insulin i tre dagar. Sedan slutar den att fungera. Här larmar den när du önskar att den ska larma, t.ex. 1-24 h innan det är dags för byte. När poden är på plats sköts allting via handenheten, du tar blodsockertester med den, du ställer in basal, temporär basal, måltidsdoser, alarm - allt utom ketonmätning.
Om jag får önska något på nästa uppdatering av Omnipod skulle det vara att den själv föreslår ändringar av basal och måltidsdoser. Det hade varit grymt att slippa ha den stressen på sig. "Nu har hon varit hög på eftermiddagen i tre dagar, jag måste ändra. Eller var hon låg igår efter lunch?" Sånt tar ju upp ganska mycket tankeverksamhet hos diabetiker och diabetikers föräldrar.
Klistret som poden fäster med sitter bra, dvs pumpen trillar inte av, däremot känns det som ett övergrepp varje gång den ska dras av. Det sliter på huden. Skinprep har vi alltid för att skydda översta hudlagret, men det hjälpte inte här. En annan sak som dock hjälpt mycket är en Remover från Welland, se bilden nedan. Går att köpa/beställa till apotek.
När man satt en "pod" på armen så förses Stella med insulin i tre dagar. Sedan slutar den att fungera. Här larmar den när du önskar att den ska larma, t.ex. 1-24 h innan det är dags för byte. När poden är på plats sköts allting via handenheten, du tar blodsockertester med den, du ställer in basal, temporär basal, måltidsdoser, alarm - allt utom ketonmätning.
Om jag får önska något på nästa uppdatering av Omnipod skulle det vara att den själv föreslår ändringar av basal och måltidsdoser. Det hade varit grymt att slippa ha den stressen på sig. "Nu har hon varit hög på eftermiddagen i tre dagar, jag måste ändra. Eller var hon låg igår efter lunch?" Sånt tar ju upp ganska mycket tankeverksamhet hos diabetiker och diabetikers föräldrar.
Klistret som poden fäster med sitter bra, dvs pumpen trillar inte av, däremot känns det som ett övergrepp varje gång den ska dras av. Det sliter på huden. Skinprep har vi alltid för att skydda översta hudlagret, men det hjälpte inte här. En annan sak som dock hjälpt mycket är en Remover från Welland, se bilden nedan. Går att köpa/beställa till apotek.
Vad vill ni mer veta? Fråga gärna! Alla har ju olika behov och önskemål för sin diabetes, så kanske har jag missat att berätta ngt som är jätteviktigt för er?
För Stella som person och som barn under ständig utveckling har denna pumpen förändrat henne och hennes liv. Hon blev störd och tvingad och kvävd förut om man jämför med nu. Stella har alltid haft väldigt stark integritet. Det har blivit en befrielse för henne att vi inte hela tiden ska in i hennes sfär och krångla med sladdar och knapptryckningar. För Stella har det verkligen blivit en life changer. Jag menar, hon måste få vara barn och inte "ha mer med diabetesen att göra" än hon måste eller vill nu. Kanske kan det bli en tillgång för henne också att ha diabetes, inte bara en börda. Men lägger vi bördan på henne nu, ja då kommer hon inte palla med det senare när det är hennes eget ansvar. Alla är ju olika, men Stella är väldigt mycket "på hennes villkor" och när det gäller hennes kropp så vill jag inte tvinga henne. Jag vill väcka ett intresse, en vilja, ytterligare en dimension av henne. Jag menar alltså inte att det är en tillgång att kunna räkna kolhydrater och sätta insulinsprutor. Det är bara ett "nödvändigt ont". För när vi förklarar, lyssnar och pratar så kommer ju vettiga Stella fram. Då vill hon ju byta pod och hon vill göra rätt. Hon "vill vara modig" säger hon. Det liksom rotas i henne att man sköter sin diabetes som en naturlig del av livet, men vi försöker göra det på hennes villkor. Då blir hon en Stella som hon inte hade varit utan diabetesen. Då blir hon drivkraften. Hon blir modig, hon blir vettig och jäkligt smart. En djupare dimension av sin person. Det vill vi försöka att inte låta gå förlorat utan se på som en "tillgång". Många gånger när hon säger något kan jag komma på mig själv med att bara sitta och gapa. Hon är så djup, så klok.
Missförstå mig inte, diabetes är en sjukdom som inget barn borde behöva stå ut med. Självklart kommer hon må dåligt pga den ibland både fysiskt och psykiskt och det är bara så jäkla orättvist och skitfel. Man kan inte säga något annat. Men den försvinner inte om vi struntar i den eller hatar den. Man får bara tillåta sig att hata den lite emellanåt. Det är ju helt ok. Men, ursäkta utsvävningen, med denna nya pod så har Stella iaf fått ett nytt liv. Hon är för liten för att göra kopplingen "diabetesen kväver mig", men såg ju henne. Hon var lite surare, lite mer introvert, lite mer ledsen och arg än andra barn. Nu är hon också alla dessa saker ibland men lika ofta som vem som helst. Nu är hon lycklig, sprudlande, vetgirig, klok som en uggla fenomenal på att sätta sprutor och byta podar. (Ja, hon är 4 år.) Men hon gör det när hon bestämmer att hon ska göra det i 90 % av fallen. Ingen avbryter hennes lekar, måltider, sömn etc för att rota henne innanför kläderna för att trycka på pumpen. Det är en sådan befrielse för henne. Och för oss. En Stella utan slang är som en flicka utan koppel.
För Stella som person och som barn under ständig utveckling har denna pumpen förändrat henne och hennes liv. Hon blev störd och tvingad och kvävd förut om man jämför med nu. Stella har alltid haft väldigt stark integritet. Det har blivit en befrielse för henne att vi inte hela tiden ska in i hennes sfär och krångla med sladdar och knapptryckningar. För Stella har det verkligen blivit en life changer. Jag menar, hon måste få vara barn och inte "ha mer med diabetesen att göra" än hon måste eller vill nu. Kanske kan det bli en tillgång för henne också att ha diabetes, inte bara en börda. Men lägger vi bördan på henne nu, ja då kommer hon inte palla med det senare när det är hennes eget ansvar. Alla är ju olika, men Stella är väldigt mycket "på hennes villkor" och när det gäller hennes kropp så vill jag inte tvinga henne. Jag vill väcka ett intresse, en vilja, ytterligare en dimension av henne. Jag menar alltså inte att det är en tillgång att kunna räkna kolhydrater och sätta insulinsprutor. Det är bara ett "nödvändigt ont". För när vi förklarar, lyssnar och pratar så kommer ju vettiga Stella fram. Då vill hon ju byta pod och hon vill göra rätt. Hon "vill vara modig" säger hon. Det liksom rotas i henne att man sköter sin diabetes som en naturlig del av livet, men vi försöker göra det på hennes villkor. Då blir hon en Stella som hon inte hade varit utan diabetesen. Då blir hon drivkraften. Hon blir modig, hon blir vettig och jäkligt smart. En djupare dimension av sin person. Det vill vi försöka att inte låta gå förlorat utan se på som en "tillgång". Många gånger när hon säger något kan jag komma på mig själv med att bara sitta och gapa. Hon är så djup, så klok.
Missförstå mig inte, diabetes är en sjukdom som inget barn borde behöva stå ut med. Självklart kommer hon må dåligt pga den ibland både fysiskt och psykiskt och det är bara så jäkla orättvist och skitfel. Man kan inte säga något annat. Men den försvinner inte om vi struntar i den eller hatar den. Man får bara tillåta sig att hata den lite emellanåt. Det är ju helt ok. Men, ursäkta utsvävningen, med denna nya pod så har Stella iaf fått ett nytt liv. Hon är för liten för att göra kopplingen "diabetesen kväver mig", men såg ju henne. Hon var lite surare, lite mer introvert, lite mer ledsen och arg än andra barn. Nu är hon också alla dessa saker ibland men lika ofta som vem som helst. Nu är hon lycklig, sprudlande, vetgirig, klok som en uggla fenomenal på att sätta sprutor och byta podar. (Ja, hon är 4 år.) Men hon gör det när hon bestämmer att hon ska göra det i 90 % av fallen. Ingen avbryter hennes lekar, måltider, sömn etc för att rota henne innanför kläderna för att trycka på pumpen. Det är en sådan befrielse för henne. Och för oss. En Stella utan slang är som en flicka utan koppel.
