Var ett tag sedan jag skrev på bloggen nu =) Det går i perioder. Så är det ju med mycket. Med diabetesen också på sätt och vis; den finns där alltid och kräver sin del av kakan. Men ibland får den mer och ibland får den mindre. Får det lov att vara så? Är man oansvarig om man inte analyserar i diabetesen varje dag? Det bestämmer man bara själv. Jag tror det är  bra att stanna upp och tänka lite kring sådana frågor ibland, prata om det med barnet och med den andra föräldern. Hur mycket tid ska diabetesen få kräva? Vad är viktigast? Bra värden eller bra liv?  För det går inte alltid att kombinera. Ska man bli frustrerad då? Låta det påverka en eller hindra en? Jag tänker såhär... Kroppen går ju inte att styra in i minsta detalj. Du kan äta likadant, röra dig likadant och ge samma insulindoser varje dag. Men du får ändå olika värden. Att värdena varierar och ibland är helt uppåt väggarna - DET påverkar inte mig längre. Det har jag valt att acceptera eftersom att striden det satte igång inom mig förut resulterade varken i bättre värden eller gladare familj - så VARFÖR bry sig? Bestämde mig efter många långa överläggningar i mitt huvud att förhålla mig med ett "Jaha, idag blev en sån dag". Ja, värdena kanske blev skit, men DAGEN blev bra <3 Det får ligga parallellt liksom, i två filer som inte behöver krocka med varandra. Ena filen är diabetesen och där gör man vad man kan och resten blir som det blir. I andra filen håller man i ratten och styr precis som man vill =)

När man ändå blir påverkad då? Det är väldigt sällan nu. Men ibland blir jag SÅ ledsen. Någon gång varje år sörjer jag diabetesen. Då stretar jag  inte emot. Jag embracar all ångest, all sorg och förtvivlan. All maktlöshet och oro. Gråter. Skriver. Pratar med min man. BEARBETAR och kommer till insikt med nya saker. Har märkt att om jag "går med på" att sörja när sorgen kommer så kan jag acceptera den, vara i den och sedan vara nöjd med utloppet och de insikter som det kanske bidrog till. 

Egentligen tycker jag inte själva diabetesen är jobbig alls. Hittills tycker inte Stella det heller.Den är vad den är bara, varken mer eller mindre. Den ska skötas korrekt, men inte ta över. Det som är jobbigt för oss vuxna är nätterna ibland. Eller mardrömmer itself: magsjuka. Ibland kommer tankar som "Man får aldrig semester", "Ska det alltid vara såhär" osv... Detta blir outhärdligt att tänka på för i förlängningen blir detta Stellas ansvar och hennes tankar. STOPP. Där tänker man fel. Ansvaret blir hennes - ja. Tankarna är MINA. Man önskar sitt barn det absolut bästa och utgår lättast utifrån sig själv när man tänker på dem och deras framtid som man månar om så mycket. Men virvlar man in sig för mycket i dessa tankarna så applicerar man lätt sina outhärdliga tankar på sitt barn och följden blir inte att man ger barnet de bästa förutsättningarna för framtiden, tvärtom.

Jag menar inte kolhydrater utan sockret som ges i sötsaker. Barnen är ju medvetna om vad godis är och de har vänner som äter sött. Det kan tyckas att man borde bli "sockerfri" när man får ett barn med diabetes typ 1, men saken är den att vi var sockerfria innan hon fick diabetes. Varför fortsatte vi inte med det? Diabetes förändrar mycket för oss ansvariga och ännu mer för barnen. För Stella förändrades tillvaron över en natt. Viljan att göra rätt finns inom oss alla, men vad är rätt? Hur mycket jag än forskar i detta och försöker förstå så kan jag aldrig veta vilket som kommer slå rätt respektive fel ut för Stella i det vi gör. Hon är en liten människa som alltid kommer ha tankar och känslor hon inte kan dela med sina vänner. Det har varit tydligt de senare åren att det är viktigt för henne att inte berövas på mer än hon redan berövats. Även om hon får godis och annat gott så tycker omgivningen ibland att det är synd om henne; "hon får ju aldrig något gott". Jag slår inte bort dessa åsikter men som jag tänker just nu kring detta så tror jag egentligen att många barn idag hade mått bra av att dra ner på mängden sötsaker. Det är verkligen ingen lätt balansgång. Stella hade ju inte tackat nej till mer såklart. Jag tror någonstans att jag gör henne en större tjänst om hon får kunskap om hur man lever hälsosamt än om hon får äta ohämmat med sötsaker. Att helt eliminera sötsaker hade nog bara gett bakslag... Balans är så svårt! Som förälder vill jag inte snöa in på vad som är bäst för henne ur diabetes-synpunkt heller. När det gäller diabetesen vill  jag tro att hon hanterar den bättre om hon är lycklig och stark som människa.

Efter att ha skrivit detta nu frågade jag Stella vad hon tycker. Hon säger att hon gärna vill ha lite mer lördagsgodis för det är så svårt att hinna njuta på så lite. Vi beslöt att nästa lördag får hon själv fylla skålen med den mängd godis hon tycker. Ska bli intressant att se hur mycket det blir och hur hon resonerar=) Mer om detta nästa lördag...

Bus-systrarna har intagit soffan och är redo för fredagsmys! Efter middagen vid 18-tiden samlas hela familjen i soffan där det blir varsin skål med chips - ca 3 dl. Till det blir det grönsaksstavar med dip och en mysig Netflix-film.

På lördagen efter lunch är det lördagsgodis. Denna helg gick vi på bio och såg Zootropolis efter lunch och där gottades det på popcorn, choklad och godis. Barnen får en liten popcorn var och 5 bitar godis och choklad blandat. Vanliga lördagar utan bio brukar det bli 5 stora bitar eller 10 små - godis och choklad blandat eftersom att choklader gör det lite långsammare. Hur doserar vi? Det har räckt med en vanlig bolus för Stella på sistone, men för inte så länge sedan blev det bäst resultat på blodsockret av en s.k. "Superbolus". Det är ju inte a,ltid det går, men det känns bäst om hon ligger på blodsocker under 6,0 mmol när det är godis-dags... För att uppnå detta har vi ibland gett 20% extra insulin i basalen 1 timme innan godiset.