Ibland spelar det ingen roll vad man gör. Ibland blir det bara inte som man tänkt sig. I flera veckor har nätterna varit ok. Inga extrema värden åt något håll. Men det får jag sota för nu verkar det som. Efter natten som gick (se bild ovan) hade jag ju hoppas på en något lugnare natt. Jag hade iaf inte hoppats att sensorn skulle larma 3,8 och en pil ner en timme efter kvällsmaten. Jag ger två dextrosol och en liten banan. När jag ser att hon är på väg upp igen ger jag 0,2 E insulin för att undvika en topp. Och så får jag det här (se bild nedan) när jag ska gå och lägga mig?! Amen vad f-n. Hur ska denna natten sluta? Spänningen är olidlig...

I dessa suuuuupergoda knäckekexen finns ynka 2 g kolhydrater per kex. Parmesan-smaken är vår favorit! Perfekt som lite tilltugg till maten, fikat eller närsomhelst. Fria från gluten är de också. Mums!!

Tänkte uppdatera lite om hur det går med Kex, Stellas blivande diabeteshund! Första mötet med vår coach för diabetesträningen var när Kex var tre månader gammal. Vi började då med att guida in honom till grundläggande kvaliteter som en servicehus bör ha. Uppmuntran och avleda istället för att bli arg eller skälla på honom när han gjorde fel. Väcka hans egen vilja. Man behöver inte ge honom för mycket uppmärksamhet utan att för den sakens skull nonchalera honom för mycket såklart. Men bra är det om han från början blir trygg och nöjd med att världen inte kretsar runt honom. Det var viktigt att få honom medgörlig fysiskt också, vi skulle vänja honom vid undersökande beröring i öron, tassar och tänder. Sedan började vi träningen. Vi försökte då locka honom att uppmärksamma Stellas låga värden genom att låta honom nosa på henne när hon var runt 4,5 och nedåt också fick han något riktigt gott därtill, kyckling eller korv eller ngt annat lyxigt. Detta gjorde vi dock inte så fullt ut som vi kunnat tyvärr. Annars hade han säkert kunnat det nu. Men livet kom emellan. Det blev viktigare att lägga kraft i barnens relation till hunden, att få bort kissa-inne och några andra störmoment. Att hunden har rätt kvaliteter i grunden är viktigare än att han lär sig diabetesen från valpben. Nu är han oerhört lyhörd och uppmärksam på oss. Väldigt tillfreds och ligger gärna i hallen och tar det lugnt. Han kräver inget - han är bara så himla tacksam. När vi lär honom att han t ex inte får slicka rent i diskmaskinen så säger vi bara sansat till honom "Nej, inte så" och visar med handen att han kan sätta sig fint. Han är 8 månader och man ser att han besitter en otrolig självdisciplin. Där sitter han liksom sen och tittar på oss och vill gärna hoppa upp i maskinen igen men han gnäller inte, han skäller inte. Han sitter där bara och tittar på en. Mottar ngt berömmande ord då och då. När man sen är färdig med diskmaskinen får han mer beröm och kanske ngt gott:) Han var väldigt duktig på inkallning förut, nu är han dock lite tonåring när vi är ute på promenader. Detta är nästa utmaning:)

Nu har vi klickat in honom med en så kallad klicker. Den kommer senare att vara en del av träningen. Vi har också börjat samla på bomullstussar som Stella andats på när hon haft olika värden. Viktigt att det är samma produktionsnr på bomullstussarna och att det bara är Stella som rör vid dem. Fortsättning följer!

Här får mormor äran att prova på att vara pod-bärare! Stella njöt såklart i stora drag när hon fäste en natriumklorid-fylld pod på mormors arm. Mormor få nu bära den hemma och även själv byta den om tre dagar. Ett bra experiment:) På så vis kan Stella sova över hos sin mormor mer obehindrat. Och Stella älskar såklart att få känna sig stor och fri precis som vilken unge som helst :)

Ja här kommer en visdom från kursen med Ragnar Hanås som jag måste dela med mig av! Tanken var hur man kan överföra sin diabeteskunskap och till slut också ansvaret till barnet som förälder. Man kanske kan göra det på bättre/mindre bra sätt? Vad säger ni som vet av erfarenhet? Tanken som Ragnar hade var "tänk högt". Tar man en bulle till sin dotter kan man prata med sig själv och mumla typ "20 gram på den" så hör barnet det utan att bli påtvingad kunskap... Kunskapen om kolhydratsmängden flyter liksom in i den lilla människan naturligt och oforcerat. De snappar ju upp allt, så det är lika bra att bjuda på några väsentligheter när de ändå sitter där och snappar. Man kan också tänka högt "4,3... Vi ska ut med hunden. Då kanske vi ska ta en frukt först..." Ganska snart flikar de in det där med frukt själva och kunskapen är överförd. En annan sak man kan tänka högt när man ska åka någonstans är "Mätsaker med... ja. Druvsocker... ja" Ganska snart frågar de själva "Tog du med mätsakerna mamma?" Jag tänker att hon snart även tar mätsakerna själv. Men det kan gärna komma inifrån barnet, inte bli ett tvång. Beröm är ju såklart det bästa sättet att uppmuntra och bibehålla beteenden som vi gillar "Amen grymt Stella!! Har du packat ner mätsakerna? Superbra!!" Man får tänka över hur man bäst når sitt barn ;) Här hemma funkar det bäst att vara "soft". Det är noga så man inte blir för "påig". I alla fall här är det så =) Blir det för uppenbart vad jag försöker göra blir det såklart tjatigt och drygt och då försvinner vinsten lite.

Stella har dans nu och det är SÅ skönt att se hur hon ligger i BS hela tiden! Sist vi bytte sensor sa hon att hon inte ville ha den mer. Förstår inte varför... Hon slipper ju över 10 stick om dagen. (Och jag blir sjukt mycket gladare eftersom jag kan sova på nätterna!) Gillar era barn sin Dexcom?

Om podden avaktiverats felaktigt vid byte eller det uppstår ngt fel med podden (t.ex. om blod kommit in i plastkanylen och koagulerat så insulinet inte kan komma ut) då larmar podden för att få din uppmärksamhet. Och det är ju bra :) Men när man hört larmet i tio sekunder börjar man bli nöjd på det ljudet. Men då får man inte pipandet att sluta. Vissa har slagit sig trötta med hammare har jag hört ;) Det finns ett lättare sätt. Ett gem eller en nål trycker hål på kretskortet som på bilden och sen är den tyst. Voilà :)

Jag lärde mig massor på kursen i Göteborg! Måste dela med mig av godbitarna så klart och jag börjar med den här. Just detta är något som jag grubblade mycket på i början. Jag tänkte att det måste finnas något sätt att jämna kurvan lite. Jag ändrade mycket i basalen för att "möta" bolusen och hindra en jättehög kurva. Vi åt grönsakstallrik till förrätt, vi gav insulinet upp till 45 minuter innan (gör inte det - det blev INTE bra). Smart är dock att bottna med ngt kolhydratfattigt och nyttigt vid varje måltid. Bra är också att ALLTID ge insulinet innan maten (även vid lägre värden, ge då dextrosol för känningen). Bra är också att ge insulinet 20 minuter innan maten om man ligger lite högt och ska äta ngt med snabba kolhydrater.
Superbolus, någon som använt sig av det tidigare? Det är jättesmart :) Om du ska äta något med högt GI så blir det ibland svårt att parera med insulinet. Det blir oftast en väldigt hög topp. Exempel på situationer då superbolus är ett bra alternativ är godisintag och frukost. Där brukar kurvan bli ganska hög. Det man i praktiken gör då är att dra ner basalen på -70% i tre timmar.  Räkna ut hur många enheter du drar bort från basalen och lägg det extra på bolusdosen. Man kan också ha temporära basal inställd på enheter för att undvika att basalen hamnar på 0,0 - har man väldigt låg basal kan ju 30% vara detsamma som 0,0E. 
Exempel: Du har 1E/h i basal de närmsta tre timmarna, du drar ner basalen till -70% i tre timmar. Det blir 0,7E mindre i timmen. 0,7E x 3h = 2,1E. Den bolusdos du normalt hade gett är på 5E. Då lägger du ihop 2,1E + 5E = 7,1 E. Nu ska kurvan bli jämnare :)


Bilderna kommer från Ragnar Hanås föreläsning på Superbolus: