Tredje gången på raken: dubbelsexor!!! Jag blir utklassad =)
När ett barn får diabetes ställs världen gärna på ända. Det är många föräldrar som känner så när ens barn får en diabetesdiagnos. För många, bland annat för oss, var det svårt att hitta tillbaka när chocken lagt sig. För det blir aldrig riktigt som det var förut. Med det menar jag ABSOLUT inte att det är kaos resten av livet =) Jag menar att det blir aldrig som förut, det blir något annat. Diabetesen kräver ju sitt, det går inte att förneka eller förtränga. Barnet är fortfarande det käraste och finaste man har. Man gör ju allt för sina barn. Man vill dem väl. Man oroar sig varje sekund. Och man oroar sig för framtiden. Alla föräldrar gör ju misstag med sina barn hur mycket man än försöker att göra rätt. Med diabetes förändras inte detta, men det blir kanske mer komplicerat. Det blir så mycket nya dimensioner och man kanske saknar egen erfarenhet, kan inte relatera, kan aldrig veta exakt hur det är att ha diabetes. Även om man vet hur det är att vara människa så är vi alla individer och det som är rätt för någon blir fel för någon annan. Att kompensera eller blanda in sina egna sorger för diabetesen kanske gör att bilden blir skev? Att man stundvis kanske har så fullt upp med att göra rätt med det man inte riktigt vet att man glömmer glömmer det man vet; hur det är att vara människa.
Jag har mitt ovärderliga bollplank Gunilla Thelin, diabetessköterska på barnavdelningen i Helsingborg. Vi klurade på det detta ämne. Vad är curling i sammanhanget? När ska man avlasta och när kväver man? Och hela tiden kom vi tillbaka till samma svar. Om man ser barnet, den lilla människan, så vet man vad som är rätt. Låt mig utveckla:
Alla barn och vuxna har ett medfött behov av att bli sedd. Mamma och pappa är barnets främsta och viktigaste vittnen. Har barnet något extra som exempelvis diabetes behöver det gärna mer uppmärksamhet och tid. Man ska inte vara rädd för att älska dem mycket och ge dem mycket. Ju mer du ger, desto starkare barn. De känner då att de finns och får stark tro på sig själv. Prata och lyssna och umgås - där öppnas dörrar till både insikt och ömsesidig respekt. Vissa barn är mer krävande än andra. Fram tills för något år sedan tyckte jag att Stella var väldigt krävande. Jag försökte stävja detta på olika sätt/uppfostra istället för att faktiskt ge henne vad hon bad om - dvs vad hon behövde dvs mer uppmärksamhet. Jag trodde jag skulle göra det värre genom att tillfredsställa behovet, som att behovet skulle växa oss ur huset eller något. Men som Gunilla säger; Föräldrar gör som de känner till. Ju tryggare och mer medveten man blir desto mer kanske man utvecklas vidare.
En annan faktor är det negativa som diabetes medför såsom sorg, oro eller rent praktisk belastning. Detta tynger ofta föräldrar av naturliga skäl. Här kan man vara försiktig med att dela med sig av sina känslor till barnen. Det är inte vår uppgift att tynga dem - tvärtom!
Och då kommer vi in på curlingen. Är det då att "curla" om vi skyddar barnen från allt hemskt, jobbigt eller tråkigt? Det beror lite på hur och av vilken anledning. När det gäller våra negativa känslor kring diabetes är barnen sällan hjälpta av dessa - de kommer att utveckla sina egna.
Curla gör du om du sparar tid genom att hjälpa. Man vill skynda på. Curlar gör du även om du låter barnet slippa saker som DU tycker är jobbigt. Man är då rädd för den smärta som man själv upplever genom att göra vissa saker och man tänker att barnet kan få slippa det. Känn efter! Var ska man avlasta? Var med barnet och se det. Då ser man var man ska backa och var man ska stiga fram. De saker som är jobbiga för dig kanske är helt ok för barnet. Exempel:
Man kan tycka det är jobbigt att gissa sig till vad barnet ska äta. "Tänk om jag ger för mycket nu och så vill hen inte ha? Och ger jag inte allt nu så blir kurvan dålig sen..." Respektera barnet och fråga =) "Kommer du äta allt?" De små barnen kan tycka att det är roligt att få frågan och bli respekterade och sedda - inte bara utsatta för att vuxna bestämmer. Då väcks kanske ett intresse? Det är dessutom ett tillfälle att träna sig i diabetesen och ta ett naturligt ansvar. Stella blir lite väldigt ansvarsfull i rösten när hon meddelar "Mamma du kan ge insulin för hälften, tack."
Sedan kanske det är superskönt om mamma eller pappa alltid ser till att mätväskan är rätt packad inför skoldagar. Det kan vara skönt att känna att man har avlastning och backup och att man har en dialog i vad som känns ok eller varför något inte känns ok.
Nu måste jag fixa fredagsmys!! Ikväll blir det pommes och lövbiff med god sallad här hemma! Sen väntar soffan med hyrfilm, popcorn, grönsaksstavar och dipsåser. Njutning det =) Trevlig helg på er!!
