God fortsättning på det nya året allihop! När ett nytt år kommer känns det lite naturligt med nya fräscha tankar och idéer! I jul har jag funderat kring alla sötsaker som tillkommer då och hur man bäst förhåller sig. Det erbjuds godis, kakor, bullar och gröt i skolan, på tillställningar och även här hemma. När Stella var mindre kunde vi styra hur och vad som erbjöds henne i sötväg på ett helt annat sätt. Men nu är hon 7 år och medveten om vad som är "normalt" i hennes omgivning och ser ju vad som erbjuds när man är någonstans och så. Men det normala är inte anpassat för vad som är rimligt när man har diabetes. (I många fall är det enligt mig inte riktigt anpassat för vad som är bra för någon som inte har diabetes heller, men det är ett hellt annat ämne.) Hon blir också mer och mer medveten om att hon har diabetes. En sjukdom. Ett ansvar. En potentiell fara. Utöver allt vad det innebär blir det viktigare att diabetesen känns ok att ha; att den inte hindrar henne ännu mer än vad ansvaret kräver. Ännu viktigare tror jag att det är att vi inte hindrar henne pga den. Och då är det hennes magkänsla, vilja och lust som ska utgöra grunden vi ska bygga.
Ett exempel:
På julafton hade vi dukat upp ett fikabord. Där fanns kakor, bullar, ris a la malta och godis. Alla tog varsin tallrik och tog vad de ville ha och satte sig framför sedvanliga Kalle Anka. Både Stella och hennes lillasyster Filippa fyllde sina fat. Stella orkade inte ens äta upp allt men bad oss att spara hennes tallrik så hon kunde äta resten senare. Många tankar flög genom huvudet här. Inte riktigt tillfredsställande önskan. "Varning" utfärdad i mitt huvud, detta behöver nog tänkas kring. Ett par timmar senare stod julbordet uppdukat med köttbullar, skinka och allt som hör därtill. Stella mådde lite illa och ville inte äta något julbord. Först blev jag lite irriterad och menade att det inte var så konstigt att magen sa ifrån efter alla sötsakerna. Sedan tänkte jag att det nog var en bra läxa. Det kanske låter lite hårt. Men förutom att hon uppenbart behöver hjälp med att bestämma vilken mängd som är rimligt att ta upp på sitt kakfat så är det något annat som jag är ute efter i hela den här grejen. Det är Stellas magkänsla. För om en magkänsla, vilja och lust bestämmer så är det inte vi eller diabetesen som hindrar henne utan det är hennes eget beslut att ta mindre eller välja bort eller hur hon nu kommer att bestämma för sig själv. Då kommer hon heller inte sitta och vara sugen och känna någon inre kamp utan kommer vara tillfreds med att såhär är rimligt för henne och bra för henne och det känns bra.
Så vad är då mina nya tankar för året? Ja, bland annat att hjälpa henne hitta vad som är rimligt. Prata om det och lyssna till hennes resonemang. Aktivera den sortens tankar i hennes tankebanor - det känns som något hon är både redo för och i behov utav. Det ska bli så roligt och spännande att höra henne resonera då hon ofta förbluffar mig med hur vettig och redig hon är vår lilla tjej. Samtidigt som hon kan vara stormbusig och bete sig som en tokstolle så har hon den här andra sidan där hon på eget initiativ själv styr upp och reder upp i situationer. Ser vad som behöver göras och sätter upp en plan. Så ja, återigen - det ska blir väldigt spännande att höra hennes tankar. Det bästa som finns är ju stoltheten man känner för sina barn <3
Ett exempel:
På julafton hade vi dukat upp ett fikabord. Där fanns kakor, bullar, ris a la malta och godis. Alla tog varsin tallrik och tog vad de ville ha och satte sig framför sedvanliga Kalle Anka. Både Stella och hennes lillasyster Filippa fyllde sina fat. Stella orkade inte ens äta upp allt men bad oss att spara hennes tallrik så hon kunde äta resten senare. Många tankar flög genom huvudet här. Inte riktigt tillfredsställande önskan. "Varning" utfärdad i mitt huvud, detta behöver nog tänkas kring. Ett par timmar senare stod julbordet uppdukat med köttbullar, skinka och allt som hör därtill. Stella mådde lite illa och ville inte äta något julbord. Först blev jag lite irriterad och menade att det inte var så konstigt att magen sa ifrån efter alla sötsakerna. Sedan tänkte jag att det nog var en bra läxa. Det kanske låter lite hårt. Men förutom att hon uppenbart behöver hjälp med att bestämma vilken mängd som är rimligt att ta upp på sitt kakfat så är det något annat som jag är ute efter i hela den här grejen. Det är Stellas magkänsla. För om en magkänsla, vilja och lust bestämmer så är det inte vi eller diabetesen som hindrar henne utan det är hennes eget beslut att ta mindre eller välja bort eller hur hon nu kommer att bestämma för sig själv. Då kommer hon heller inte sitta och vara sugen och känna någon inre kamp utan kommer vara tillfreds med att såhär är rimligt för henne och bra för henne och det känns bra.
Så vad är då mina nya tankar för året? Ja, bland annat att hjälpa henne hitta vad som är rimligt. Prata om det och lyssna till hennes resonemang. Aktivera den sortens tankar i hennes tankebanor - det känns som något hon är både redo för och i behov utav. Det ska bli så roligt och spännande att höra henne resonera då hon ofta förbluffar mig med hur vettig och redig hon är vår lilla tjej. Samtidigt som hon kan vara stormbusig och bete sig som en tokstolle så har hon den här andra sidan där hon på eget initiativ själv styr upp och reder upp i situationer. Ser vad som behöver göras och sätter upp en plan. Så ja, återigen - det ska blir väldigt spännande att höra hennes tankar. Det bästa som finns är ju stoltheten man känner för sina barn <3
