En härlig sommarbild.
En av Stellas önskningar förra sommaren var att äta på frukost på stranden. Njutning!
En av Stellas önskningar förra sommaren var att äta på frukost på stranden. Njutning!
Var ett tag sedan jag skrev på bloggen nu =) Det går i perioder. Så är det ju med mycket. Med diabetesen också på sätt och vis; den finns där alltid och kräver sin del av kakan. Men ibland får den mer och ibland får den mindre. Får det lov att vara så? Är man oansvarig om man inte analyserar i diabetesen varje dag? Det bestämmer man bara själv. Jag tror det är bra att stanna upp och tänka lite kring sådana frågor ibland, prata om det med barnet och med den andra föräldern. Hur mycket tid ska diabetesen få kräva? Vad är viktigast? Bra värden eller bra liv? För det går inte alltid att kombinera. Ska man bli frustrerad då? Låta det påverka en eller hindra en? Jag tänker såhär... Kroppen går ju inte att styra in i minsta detalj. Du kan äta likadant, röra dig likadant och ge samma insulindoser varje dag. Men du får ändå olika värden. Att värdena varierar och ibland är helt uppåt väggarna - DET påverkar inte mig längre. Det har jag valt att acceptera eftersom att striden det satte igång inom mig förut resulterade varken i bättre värden eller gladare familj - så VARFÖR bry sig? Bestämde mig efter många långa överläggningar i mitt huvud att förhålla mig med ett "Jaha, idag blev en sån dag". Ja, värdena kanske blev skit, men DAGEN blev bra <3 Det får ligga parallellt liksom, i två filer som inte behöver krocka med varandra. Ena filen är diabetesen och där gör man vad man kan och resten blir som det blir. I andra filen håller man i ratten och styr precis som man vill =)
När man ändå blir påverkad då? Det är väldigt sällan nu. Men ibland blir jag SÅ ledsen. Någon gång varje år sörjer jag diabetesen. Då stretar jag inte emot. Jag embracar all ångest, all sorg och förtvivlan. All maktlöshet och oro. Gråter. Skriver. Pratar med min man. BEARBETAR och kommer till insikt med nya saker. Har märkt att om jag "går med på" att sörja när sorgen kommer så kan jag acceptera den, vara i den och sedan vara nöjd med utloppet och de insikter som det kanske bidrog till.
Egentligen tycker jag inte själva diabetesen är jobbig alls. Hittills tycker inte Stella det heller.Den är vad den är bara, varken mer eller mindre. Den ska skötas korrekt, men inte ta över. Det som är jobbigt för oss vuxna är nätterna ibland. Eller mardrömmer itself: magsjuka. Ibland kommer tankar som "Man får aldrig semester", "Ska det alltid vara såhär" osv... Detta blir outhärdligt att tänka på för i förlängningen blir detta Stellas ansvar och hennes tankar. STOPP. Där tänker man fel. Ansvaret blir hennes - ja. Tankarna är MINA. Man önskar sitt barn det absolut bästa och utgår lättast utifrån sig själv när man tänker på dem och deras framtid som man månar om så mycket. Men virvlar man in sig för mycket i dessa tankarna så applicerar man lätt sina outhärdliga tankar på sitt barn och följden blir inte att man ger barnet de bästa förutsättningarna för framtiden, tvärtom.
