Ett syskon påverkas ofta mycket när ett annat barn i famlijen får en allvarlig sjukdom. Ibland på diffusa vis, läs mer här. I vår familj fick Stella diagnosen 4 månader innan lillasyster Filippa föddes. Som spädbarn med självklara behov prioriterades hon inte bort. Diabetes prioriterar man inte heller bort. Stella däremot var den som fick mindre uppmärksamhet, hon fick den typiska "syskonrollen". När man ser tillbaka visade hon symptom som brukar kopplas till syskonet. Konflikter med kamrater på dagis, oro och aggression var hennes sätt att utagera. Hon mådde dåligt över att hon inte längre fanns. Det är för jävligt såklart, inget man skryter om. Hon var en patient och vi var hennes läkare. Hela tiden, varje dag fick inte Stella utrymme och uppmärksamhet hon egentligen behövde. Det pratades om värden,kolhydrater och uträkningsformler till dag som natt. Vi var tvungna att lära oss om och "får grepp om" diabetes trodde vi. Vi fattade ju inte då att det var mission impossible. Man kan göra det bra och mindre bra, men aldrig kan du hitta den perfekta inställningen. Det var en diabetesskola i mångt och mycket. Eftersom hon inte började prata förrän hon var 2,5 var hon aldrig delaktig i diskussionerna, utan allt hände över hennes huvud. Hon förbisågs. Hon krympte och krympte. Filippa skonades från vad som lätt blir "syskonrollen", men Stella drabbades av den. Filippa drabbades indirekt. Om Stella var "bufflig" eller arg så var hon ju det även mot Filippa. Vissa av Stellas syskonnyp kanske har sitt ursprung i känslor av orättvisa. Men i det stora är de måna om varandra så det blir nog inga men av det. Men det ÄR svårt. Det är tufft för Stella att ha diabetes, samtidigt vill vi inte göra henne till en "skitunge" genom att tulla på uppfostran. Jäkla balansgång ibland...
Trauman som sker innan man har orden att bearbeta det med kräver ofta mer uppmärksamhet. Det blir lätt att barnet annars bär på en diffus negativ känsla utan att egentligen veta varför. Vad kan man göra för att göra det bättre? Jag är inte utbildad på området, utan talar bara av erfarenhet. En bra sak är att en förälder tar ansvaret för inställningarna. Avsätt tid att prata diabetes när barnen inte är med. Vissa saker har verkligen höjt Stellas självkänsla och bekräftat och stärkt henne på ett sätt som fått henne att växa och blomma ut. Fotoboken har varit ett otroligt bra redskap för Stella. När hon leker med andra barn hemma/på dagis har hon gärna tagit rollen som sjuk bebis. Att lägga ifrån sig sin gamla insulinpump och pumpväska hon bar i nästan tre år var ett stort skönt steg. Hon fick en pump utan slang, Omnipod, istället. Det släppte lite där och hon blev befriad från att hela tiden bli påmind och känna sig låst. Nu är hon sådär vackert kvittrande och sprudlande. Fan vad stark och fin hon är. Den djupaste flicka jag stött på, med insikter om saker hon aldrig hade haft insikt om utan denna resa. Men vi glömmer aldrig vad hon gått igenom. Vi finns alltid där och bär henne när något känns tungt och hon behöver oss.
Idag tar själva diabetesen inte mycket plats. Det får den inte. Jag sköter inställningarna och testerna tas i förbifarten. Insulin ges via en handenhet/fjärrkontroll. Det enda hon måste är att byta pod var tredje dag. Och eftersom hon klarar det helt själv så bygger det mer än det tynger.
Hur har era andra barn påverkats av att ha ett barn med diabetes i familjen?
Trauman som sker innan man har orden att bearbeta det med kräver ofta mer uppmärksamhet. Det blir lätt att barnet annars bär på en diffus negativ känsla utan att egentligen veta varför. Vad kan man göra för att göra det bättre? Jag är inte utbildad på området, utan talar bara av erfarenhet. En bra sak är att en förälder tar ansvaret för inställningarna. Avsätt tid att prata diabetes när barnen inte är med. Vissa saker har verkligen höjt Stellas självkänsla och bekräftat och stärkt henne på ett sätt som fått henne att växa och blomma ut. Fotoboken har varit ett otroligt bra redskap för Stella. När hon leker med andra barn hemma/på dagis har hon gärna tagit rollen som sjuk bebis. Att lägga ifrån sig sin gamla insulinpump och pumpväska hon bar i nästan tre år var ett stort skönt steg. Hon fick en pump utan slang, Omnipod, istället. Det släppte lite där och hon blev befriad från att hela tiden bli påmind och känna sig låst. Nu är hon sådär vackert kvittrande och sprudlande. Fan vad stark och fin hon är. Den djupaste flicka jag stött på, med insikter om saker hon aldrig hade haft insikt om utan denna resa. Men vi glömmer aldrig vad hon gått igenom. Vi finns alltid där och bär henne när något känns tungt och hon behöver oss.
Idag tar själva diabetesen inte mycket plats. Det får den inte. Jag sköter inställningarna och testerna tas i förbifarten. Insulin ges via en handenhet/fjärrkontroll. Det enda hon måste är att byta pod var tredje dag. Och eftersom hon klarar det helt själv så bygger det mer än det tynger.
Hur har era andra barn påverkats av att ha ett barn med diabetes i familjen?
