Andra dagen i lillebrors liv sov han mest hela tiden.
Han var helt slut efter att ha:
1. Fötts.
2. Knappt sovit i hela sitt liv.
Så jag tyckte väl inte det var så konstigt egentligen. Funderade på om jag skulle väcka honom för att mata. Gjorde det vid ett par tillfällen men det blev inte mycket ätet. Han var sååå trött. På kvällen började oron smyga sig på. Tänk om något är tokigt? De gånger han kräkts tyckte jag det påminde om Stellas kräkningar strax innan vi fick hennes diabetes-diagnos. Jag vet ju att även nyfödda drabbas. Medan jag satt och funderade på detta med Willem i famnen kom min man och sa:
"Jag vill inte göra dig orolig, men har du märkt att Willem doftar aceton?"
Oron bekräftades därmed och vi famlade fram Stellas mätsaker. Vi var ju tvungna att veta. Vi ville inte veta det vi trodde oss veta. Med en liten, liten bloddroppe började mätaren att ticka. Kunde inte andas. Snälla, det får inte vara så... Inte bara två dagar gammal och diabetes... Mätaren visade 2,6. Oj. Det var jag inte beredd på. Vi drog båda en lättnadens suck. Men 2,6? Det kändes ju inte alls bra det heller... Tvingade honom till mat hela kvällen och natten.
Dagen därpå var det dags för återbesök på BB. Jag berättade om värdet och hon sa då att det var deras gränsvärde för att tillsätta sockerlösning på neonatalen. Om bebisar inte äter på för många timmar så sjunker lätt blodsockret, de blir trötta och tappar kraften att äta. What??! Alltså, detta är mitt tredje barn och såklart vet jag att bebisar brukar äta var tredje timma. Men med flickorna har jag matat när de bett om det - "fri amning". Aldrig att jag ställde klockan för att mata. Denna lille bebis krävde uppenbarligen det så så fick det bli. Värdena vi tagit efter detta har legat mellan 4-5.
Tänk om vi inte tagit värdet på honom den kvällen? Vad hade hänt då? Vågar inte ens tänka på det. Så obehagligt...
Han var helt slut efter att ha:
1. Fötts.
2. Knappt sovit i hela sitt liv.
Så jag tyckte väl inte det var så konstigt egentligen. Funderade på om jag skulle väcka honom för att mata. Gjorde det vid ett par tillfällen men det blev inte mycket ätet. Han var sååå trött. På kvällen började oron smyga sig på. Tänk om något är tokigt? De gånger han kräkts tyckte jag det påminde om Stellas kräkningar strax innan vi fick hennes diabetes-diagnos. Jag vet ju att även nyfödda drabbas. Medan jag satt och funderade på detta med Willem i famnen kom min man och sa:
"Jag vill inte göra dig orolig, men har du märkt att Willem doftar aceton?"
Oron bekräftades därmed och vi famlade fram Stellas mätsaker. Vi var ju tvungna att veta. Vi ville inte veta det vi trodde oss veta. Med en liten, liten bloddroppe började mätaren att ticka. Kunde inte andas. Snälla, det får inte vara så... Inte bara två dagar gammal och diabetes... Mätaren visade 2,6. Oj. Det var jag inte beredd på. Vi drog båda en lättnadens suck. Men 2,6? Det kändes ju inte alls bra det heller... Tvingade honom till mat hela kvällen och natten.
Dagen därpå var det dags för återbesök på BB. Jag berättade om värdet och hon sa då att det var deras gränsvärde för att tillsätta sockerlösning på neonatalen. Om bebisar inte äter på för många timmar så sjunker lätt blodsockret, de blir trötta och tappar kraften att äta. What??! Alltså, detta är mitt tredje barn och såklart vet jag att bebisar brukar äta var tredje timma. Men med flickorna har jag matat när de bett om det - "fri amning". Aldrig att jag ställde klockan för att mata. Denna lille bebis krävde uppenbarligen det så så fick det bli. Värdena vi tagit efter detta har legat mellan 4-5.
Tänk om vi inte tagit värdet på honom den kvällen? Vad hade hänt då? Vågar inte ens tänka på det. Så obehagligt...
