Vår fotobok om när Stella fick diabetes
För många var det den värsta tiden i livet när ett barn i familjen fick diagnosen diabetes typ 1. Man vill vara positiv och undvika att göra det värre än det behöver vara. Och visst, man behöver inte måla hela världen svart för livet är absolut inte förstört. Men det är en omvälvande resa som alla barn och deras föräldrar går igenom efter att ha fått denna diagnos. Det förändrar livet så mycket.
Man kan känna ett starkt behov av att andra ska förstå för att kunna spegla sig i deras förståelse. Det kan vara skönt att dela denna resa med sitt skyddsnät / sin familj / sina vänner. Men bara de som varit där vet. Bara du som sett ett helt team av läkare springa iväg med ditt barn vet. Du vet hur skör tråden är. Hur lite som krävs för att allt ska bli svart. Stella var så nära att inte klara sig. Hon var inlagd på sjukhuset i tre veckor. Vi har minnen som sabbat oss. Minnen som fått oss att aldrig glömma den sköra tråd livet hänger på. Minnen som gör oss kanske lite överbeskyddande ibland. Stella var 1,5 år. Hon kunde inte prata om vad som hände för hon var ju så liten. Men hon minns fortfarande. Saker som vi inte berättat, saker som inte finns på bild. När de försökte sätta droppet med insulin för fjärde gången i hennes lilla hand tittade hon med panik i blicken på sin pappa och skrek på ett sätt jag aldrig hört en människa skrika förut. Skrek för att han skulle hjälpa henne, rädda henne från allt det otäcka. Man kan aldrig begära att någon ska förstå ångesten som byggde bo i en där och då.
Denna fotobok som vi gjort har hjälpt Stella att bearbeta vad som hände. Den har faktiskt hjälpt hela familjen. Den har hjälpt vänner att förstå lite. Nu när man har en lunkande vardag glömmer man lite vad som lade grunden för ångesten som pyr upp ibland. Men kommer man ihåg varför och bibehåller sin medvetenhet så tror jag också att man förklara för andra varför man kanske behöver ta tester på nätterna eller varför man så ogärna drabbas av magsjuka. Man får inte glömma att de som inte har varit med på hela resan kan omöjligt ha den förståelse som vi så gärna önskar spegla oss i. En bra dialog tror jag bottnar sig i en ömsesidig förståelse i varandras olikheter. Först då kan vi respektera och ta till oss varandras åsikter och idéer.
Man kan känna ett starkt behov av att andra ska förstå för att kunna spegla sig i deras förståelse. Det kan vara skönt att dela denna resa med sitt skyddsnät / sin familj / sina vänner. Men bara de som varit där vet. Bara du som sett ett helt team av läkare springa iväg med ditt barn vet. Du vet hur skör tråden är. Hur lite som krävs för att allt ska bli svart. Stella var så nära att inte klara sig. Hon var inlagd på sjukhuset i tre veckor. Vi har minnen som sabbat oss. Minnen som fått oss att aldrig glömma den sköra tråd livet hänger på. Minnen som gör oss kanske lite överbeskyddande ibland. Stella var 1,5 år. Hon kunde inte prata om vad som hände för hon var ju så liten. Men hon minns fortfarande. Saker som vi inte berättat, saker som inte finns på bild. När de försökte sätta droppet med insulin för fjärde gången i hennes lilla hand tittade hon med panik i blicken på sin pappa och skrek på ett sätt jag aldrig hört en människa skrika förut. Skrek för att han skulle hjälpa henne, rädda henne från allt det otäcka. Man kan aldrig begära att någon ska förstå ångesten som byggde bo i en där och då.
Denna fotobok som vi gjort har hjälpt Stella att bearbeta vad som hände. Den har faktiskt hjälpt hela familjen. Den har hjälpt vänner att förstå lite. Nu när man har en lunkande vardag glömmer man lite vad som lade grunden för ångesten som pyr upp ibland. Men kommer man ihåg varför och bibehåller sin medvetenhet så tror jag också att man förklara för andra varför man kanske behöver ta tester på nätterna eller varför man så ogärna drabbas av magsjuka. Man får inte glömma att de som inte har varit med på hela resan kan omöjligt ha den förståelse som vi så gärna önskar spegla oss i. En bra dialog tror jag bottnar sig i en ömsesidig förståelse i varandras olikheter. Först då kan vi respektera och ta till oss varandras åsikter och idéer.
Bilden ovan är från första veckan på intensiven.
Bilden nedan är tagen tre veckor senare.
Bilden nedan är tagen tre veckor senare.
