Rundpingis!
I somras var Stella och jag och hälsade på på två diabetesläger. Så himla inspirerande! Så otroligt värdefullt! Förhoppningsvis lika fantastisk upplevelse för alla barnen som för Stella och mig ;) Stella tyckte såklart det var supercoolt att träffa andra och lite äldre barn som också har diabetes typ 1!! Plötsligt fick jag inte ta något test på henne där, det kunde hon ju själv precis som de andra. Det märktes tydligt att det var skönt för alla som var där att de andra barnen fattade. Det FANNS tid att ta tester. Det FANNS andra barn som behövde en paus för att ta druvsocker. Det FANNS andra som visste hur det VERKLIGEN är att ha diabetes. För så mycket fattar jag; att har man inte själv diabetes så kan man ALDRIG riktigt fatta hur det är.
Pratstund om allt från lågt blodsocker till högt, från träning till ketoner och allt däremellan.
Jag delade ut frågeformulär till gruppen med äldre barn (13-17 år) där de fick svara på tre frågor. Såhär löd frågorna:
1. Låt oss säga att du fick ett barn som fick diabetes typ 1, hade du då gjort någonting annorlunda mot hur dina föräldrar gjorde? Om ja, vad?
2. Anser du att diabetesen tar mycket av din tid?
3. Vad är din största förhoppning/dröm just nu (förutom ett botemedel mot diabetes)?
Det var otroligt intressant läsning! Och så mycket de skrev!
På första frågan var det många som skrev att de inte hade gjort något annorlunda, att deras föräldrar gjort sitt bästa. Så fint <3 Några skrev att de skulle vara noga med att barnet skulle känna sig "normalt" och att de skulle göra mer för att våga släppa på kontrollen, våga lita på barnet och ha is i magen. Någon skulle engagera sig mer och göra diabetes lite roligare, någon tjata mindre.
Albin, 13, skrev:
"Nej, jag tycker mina föräldrar gör det bra och jag får göra allt jag vill. Diabetes ska inte hindra mig."
På andra frågan tyckte majoriteten att diabetes är tidskrävande. Vissa kände sig tyngde och vissa menade att diabetesen tar tid men att det var okej. Många tycker det är mycket att ha i åtanke och ha koll på.
På sista frågan önskade sig många ett "closed-loop"-system; en insulinpump som känner av blodsockret och själv doserar efter behov. Vissa ville sänka sitt HbA1c och vissa drömde om ett bra jobb och en lycklig framtid med en bra hälsa. Störst var nog önskan om mer kunskap och förståelse från omvärlden. Det förstår jag verkligen. Så många fördomar som det finns - kunskap behövs !!! Men framförallt grejen med att ingen fattar, ingen kan föreställa sig, allt barnen måste ha ansvar för, koll på och göra BARA för att hålla sitt blodsocker på en hälsosam niva. Och om de misslyckas får det väldigt allvarliga konsekvenser. Det är en tillräckligt tung ryggsäck att bära på, bara det ansvaret och den vetskapen. Omgivningen ska inte göra den tyngre, tvärtom!
Underbara barn - ni är BÄST !!!!!!!!! Strunta i alla som inte fattar, vi är sååå många som står bakom er och hejar och stöttar och lyssnar <3
1. Låt oss säga att du fick ett barn som fick diabetes typ 1, hade du då gjort någonting annorlunda mot hur dina föräldrar gjorde? Om ja, vad?
2. Anser du att diabetesen tar mycket av din tid?
3. Vad är din största förhoppning/dröm just nu (förutom ett botemedel mot diabetes)?
Det var otroligt intressant läsning! Och så mycket de skrev!
På första frågan var det många som skrev att de inte hade gjort något annorlunda, att deras föräldrar gjort sitt bästa. Så fint <3 Några skrev att de skulle vara noga med att barnet skulle känna sig "normalt" och att de skulle göra mer för att våga släppa på kontrollen, våga lita på barnet och ha is i magen. Någon skulle engagera sig mer och göra diabetes lite roligare, någon tjata mindre.
Albin, 13, skrev:
"Nej, jag tycker mina föräldrar gör det bra och jag får göra allt jag vill. Diabetes ska inte hindra mig."
På andra frågan tyckte majoriteten att diabetes är tidskrävande. Vissa kände sig tyngde och vissa menade att diabetesen tar tid men att det var okej. Många tycker det är mycket att ha i åtanke och ha koll på.
På sista frågan önskade sig många ett "closed-loop"-system; en insulinpump som känner av blodsockret och själv doserar efter behov. Vissa ville sänka sitt HbA1c och vissa drömde om ett bra jobb och en lycklig framtid med en bra hälsa. Störst var nog önskan om mer kunskap och förståelse från omvärlden. Det förstår jag verkligen. Så många fördomar som det finns - kunskap behövs !!! Men framförallt grejen med att ingen fattar, ingen kan föreställa sig, allt barnen måste ha ansvar för, koll på och göra BARA för att hålla sitt blodsocker på en hälsosam niva. Och om de misslyckas får det väldigt allvarliga konsekvenser. Det är en tillräckligt tung ryggsäck att bära på, bara det ansvaret och den vetskapen. Omgivningen ska inte göra den tyngre, tvärtom!
Underbara barn - ni är BÄST !!!!!!!!! Strunta i alla som inte fattar, vi är sååå många som står bakom er och hejar och stöttar och lyssnar <3
Pärla armband!
