Ja här kommer en visdom från kursen med Ragnar Hanås som jag måste dela med mig av! Tanken var hur man kan överföra sin diabeteskunskap och till slut också ansvaret till barnet som förälder. Man kanske kan göra det på bättre/mindre bra sätt? Vad säger ni som vet av erfarenhet? Tanken som Ragnar hade var "tänk högt". Tar man en bulle till sin dotter kan man prata med sig själv och mumla typ "20 gram på den" så hör barnet det utan att bli påtvingad kunskap... Kunskapen om kolhydratsmängden flyter liksom in i den lilla människan naturligt och oforcerat. De snappar ju upp allt, så det är lika bra att bjuda på några väsentligheter när de ändå sitter där och snappar. Man kan också tänka högt "4,3... Vi ska ut med hunden. Då kanske vi ska ta en frukt först..." Ganska snart flikar de in det där med frukt själva och kunskapen är överförd. En annan sak man kan tänka högt när man ska åka någonstans är "Mätsaker med... ja. Druvsocker... ja" Ganska snart frågar de själva "Tog du med mätsakerna mamma?" Jag tänker att hon snart även tar mätsakerna själv. Men det kan gärna komma inifrån barnet, inte bli ett tvång. Beröm är ju såklart det bästa sättet att uppmuntra och bibehålla beteenden som vi gillar "Amen grymt Stella!! Har du packat ner mätsakerna? Superbra!!" Man får tänka över hur man bäst når sitt barn ;) Här hemma funkar det bäst att vara "soft". Det är noga så man inte blir för "påig". I alla fall här är det så =) Blir det för uppenbart vad jag försöker göra blir det såklart tjatigt och drygt och då försvinner vinsten lite.
