STELLA HAR BÖRJAT VISA INTRESSE FÖR ATT FIXA POD-BYTET VAR TREDJE DAG SJÄLV
Diabetes är något vi vant oss vid. Det flyter på. Den ingår. Ibland får jag och min man en plötslig insikt av hur det hade varit att ha barn utan diabetes. Vi tänker på hur Stellas liv kunde varit utan sjukdomen. Tankarna och känslorna är såklart många - om än prydligt undanlagda i en liten låda inom oss. Men vi har god kontakt med lådan och det tror jag är viktigt. Terapi kan vara ett verktyg i detta. Att ha stenkoll på vad som ligger i "svarta lådan" gör att vi kan förhålla oss till det och använda det till något positivt. Insikter, nya lösningar, öppna ögon och medveten närvaro kring Stella är några exempel. Vi vet vilka känslor som är våra och har lättare för att hålla isär vad som är våra känslor och vad som händer kring Stella. Vi vill ju inte applicera våra känslor på henne.
Men Stellas låda ser vi inte. Det är lite läskigt. Barn är ju experter på att dölja, om än omedvetet. Här kommer vi till kärnan av problematiken kring föräldraskapet i min mening. Samtidigt som vi vill bekräfta våra älsklingar och deras behov så vill vi uppfostra dem och sätta gränser. Jag hamnar lätt i tankefällan som ger så fruktansvärt dåligt samvete: "Om jag visar Stella tillrätta när hon gör fel så får jag henne att må dåligt och hennes svarta låda växer samtidigt som låset om den knyts än hårdare". Jag blandar liksom ihop hennes uppfostran med hennes belastningar i övrigt. Detta är skitsvårt rent ut sagt. Jag vet ju samtidigt att hon kommer ju inte må bra om hon blir illa omtyckt för att hon är bortskämd/ouppfostrad. Man måste ju tillrättavisa. Alla barn gör fel och alla barn behöver lära sig vad som är rätt/fel och ok/inte ok.
Se att det är två olika ting! En klok diabetessjuksköterska sa en gång att hon kunde urskilja att barn med diabetes eller andra betydande sjukdomar har ett större behov av att bli sedda, omtyckta och bekräftade. Hon sa också att vi ska inte vara rädda för att ge dem vad de behöver. Ett barn blir inte odrägligt för att han/hon fått för mycket kärlek och kvalitetstid. På samma gång behöver de ju tillrättavisas som alla barn behöver och DET menar jag att vi inte heller ska vara rädda för. Det är två olika ting! Trots detta kommer det dåliga samvetet gärna. Kanske är det inte dåligt samvete för att jag tillrättavisat/skällt på "det stackars diabetessjuka barnet"? Kanske är det dåligt samvete för att jag inte tagit mig tiden att möta hennes behov? Så är det nog. Kanske har det varit fokus på fel saker på senaste? Dags att prioritera kvalitetstid och roligheter!
Vi kan ju inte rädda henne från hennes svarta låda, oavsett vad den innehåller eller om den är proppfull. Vad kan ligga däri? Tvång? Hinder? Belastning? Ja, det KAN vara jobbiga ord och komplexa känslor. Vad hade vi gjort om vi hade kunnat se dessa ord? Vi hade varit extra närvarande; sett henne och respekterat hennes känslor och behov. Vi hade varit noga med att fylla henne med glädje och skratt för att ge det positiva inom henne övertaget. Vi hade underlättat för henne så mycket det bara gick. Vi hade jobbat för att ge henne verktygen hon behöver för att orka ha diabetes varje dag och varje natt resten av sitt liv genom att prägla inställningen att vissa saker fixar man bara utan att lägga vikt vid det och det som får ta vikt istället är sånt som gör oss lyckliga. Men det gör vi ju redan! Både med henne och hennes diabetes-fria lillasyster. På så vi kan man säga att diabetesen gör oss till bättre föräldrar med fördjupad insikt.
Känns ganska fint <3
Men Stellas låda ser vi inte. Det är lite läskigt. Barn är ju experter på att dölja, om än omedvetet. Här kommer vi till kärnan av problematiken kring föräldraskapet i min mening. Samtidigt som vi vill bekräfta våra älsklingar och deras behov så vill vi uppfostra dem och sätta gränser. Jag hamnar lätt i tankefällan som ger så fruktansvärt dåligt samvete: "Om jag visar Stella tillrätta när hon gör fel så får jag henne att må dåligt och hennes svarta låda växer samtidigt som låset om den knyts än hårdare". Jag blandar liksom ihop hennes uppfostran med hennes belastningar i övrigt. Detta är skitsvårt rent ut sagt. Jag vet ju samtidigt att hon kommer ju inte må bra om hon blir illa omtyckt för att hon är bortskämd/ouppfostrad. Man måste ju tillrättavisa. Alla barn gör fel och alla barn behöver lära sig vad som är rätt/fel och ok/inte ok.
Se att det är två olika ting! En klok diabetessjuksköterska sa en gång att hon kunde urskilja att barn med diabetes eller andra betydande sjukdomar har ett större behov av att bli sedda, omtyckta och bekräftade. Hon sa också att vi ska inte vara rädda för att ge dem vad de behöver. Ett barn blir inte odrägligt för att han/hon fått för mycket kärlek och kvalitetstid. På samma gång behöver de ju tillrättavisas som alla barn behöver och DET menar jag att vi inte heller ska vara rädda för. Det är två olika ting! Trots detta kommer det dåliga samvetet gärna. Kanske är det inte dåligt samvete för att jag tillrättavisat/skällt på "det stackars diabetessjuka barnet"? Kanske är det dåligt samvete för att jag inte tagit mig tiden att möta hennes behov? Så är det nog. Kanske har det varit fokus på fel saker på senaste? Dags att prioritera kvalitetstid och roligheter!
Vi kan ju inte rädda henne från hennes svarta låda, oavsett vad den innehåller eller om den är proppfull. Vad kan ligga däri? Tvång? Hinder? Belastning? Ja, det KAN vara jobbiga ord och komplexa känslor. Vad hade vi gjort om vi hade kunnat se dessa ord? Vi hade varit extra närvarande; sett henne och respekterat hennes känslor och behov. Vi hade varit noga med att fylla henne med glädje och skratt för att ge det positiva inom henne övertaget. Vi hade underlättat för henne så mycket det bara gick. Vi hade jobbat för att ge henne verktygen hon behöver för att orka ha diabetes varje dag och varje natt resten av sitt liv genom att prägla inställningen att vissa saker fixar man bara utan att lägga vikt vid det och det som får ta vikt istället är sånt som gör oss lyckliga. Men det gör vi ju redan! Både med henne och hennes diabetes-fria lillasyster. På så vi kan man säga att diabetesen gör oss till bättre föräldrar med fördjupad insikt.
Känns ganska fint <3
